Så har jag gått och snurrat in mig i en massa funderingar igen, som jag inte riktigt kan ta mig ur. Funderingar som kommer ur både Beatrice Asks uttalande och historierna kring Bjästa. Jag börjar hos Lotta Edholm (FP), som på sin blogg avslutar sitt inlägg där hon kritiserar skolans bristande insatser i Bjästa så här:

Vad hade hänt om en våldtäkt inträffat på personaltoaletten på en arbetsplats? Hade företagsledningen valt att hålla sig ”neutral” och inte ge stöd till den som utsatts?

Jag kom på mig själv med att tänka att det nog inte är omöjligt att sånt händer. Varför inte, liksom. Det är ju faktiskt det där, att den som är ett offer ofta är den som landar med att bära skammen i såna här brott. Dessvärre inte nåt nytt, precis.

Vilket leder över till Beatrice Asks numera ökända uttalande om gredelina kuvert. Nu tycker inte jag att vi ska ha skampåle i ett rättssamhälle, vare sig för misstänkta eller offer för brott.

Det är ungefär här perspektivet “lynchmobb” gör entré. Jag skrev härom dagen hur jag noterade att Beatrice Ask själv fick bli ett exempel på det där med offentlig skam. Det illustreras rätt bra av Ann-Charlotte Marteus, som i och för sig tycker att Beatrice Ask satt foten i ett potta, men vi i bloggosfären är innehållet i pottan. För att vi reagerar i ett stort antal. (Vilket i sin tur jagar upp rätt många reaktioner.)

Att välja sida i en strid är inte världens bästa alternativ alla gånger. Ganska sällan till och med, skulle jag tro att många spontant skulle säga. Det tycks mig som om neutralitet alltså är en viktig grundinställning vi bär omkring på samhällskulturellt, när allt kommer omkring, särskilt om man inte vill ingå i en lynchmobb.

Men rubriceringen neutralitet kan å andra sidan skapa en veritabel grogrund för just lynchmobbar ändå, kan vi ju konstatera i och med Bjästa. Inte minst kan ju neutralitet fungera som kamouflage för att fortsätta med direkt skadligt beteende. Folk “har inte lagt sig i” ofta och egentligen måste man kanske ifrågasätta om det är neutralt att låta hemska saker passera, emellanåt.

Nånstans får inte rädslan att ingå i en lynchmobb hindra mig att ta ställning och visa min avsky när jag känner mig motiverad. Ej heller vill jag lämna fältet fritt för farligt beteende för att jag förhållit mig neutral. Jag vill varken låna ut mig till blinda ställningskrig eller skygglappar för att slippa ta ställning.

Så jag får helt enkelt inte ihop det här, hjälp mig. När är vi lynchmobb? När är det bra att ta styrka ur varandras ilska och gemensamt skicka viktiga signaler ut i samhället och inte minst politiker? Var går gränsen?

Jag konstaterar dock att lynchmobb är ett ord och fenomen som existerade långt innan internet inspirerade till nymodiga ord som blogg- och näthat. Det blir ironiskt nog ett sätt att glida undan att ta ett individuellt samhällsansvar; att skylla på internet.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,