Henrik Brändén gästbloggar på Sagor från Livbåten och skriver om Jocke Jardenbergs senaste grej — att lägga ut sin DNA-profil. Henriks funderingar är helt klart tänkvärda och han bjuder in bland andra mig att kommentera det. Mina associationer drar dock iväg lite vidare än just när det gäller genetik-problematiken.

Det är väl kanske inte ett oväntat sammanträffande att det var just i Joakims kommentarsfält som jag fick något av en aha-upplevelse härom sistens, kring just transparensfrågor och integritet. Det var i inlägget där han berättade att han nu delar med sig av sin inköpshistorik, bankutdrag helt enkelt. Hans “in hela vägen”-attityd när det gäller transparens tycker jag är spännande men nåt jag inte kan tänka mig att göra själv. Det här skrev jag:

Jag är lite förvånad över min reaktion, du kunde lika gärna ha lagt ut en nakenbild på dig själv! Lite förvånad, för att lägga ut dylikt är väl egentligen inte mkt värre än alla andra olika sätt som finns att välja på för att redovisa sin vardag och sig själv, principiellt sett.

Sen slog det mig att i den takt kontrollsamhället blir allt värre, blir kanske såna här grejer de enda politiska slagträn vi kan komma att ha. Det skulle kunna vara en möjlighet att defusera den makt informationsövertag innebär, om alla lägger ut precis varenda grej om sitt liv, öppet, för alla att ta del av. Hela mänskligheten i en gigantisk databas. Inget jag eftersträvar visserligen, men har faktiskt inte funderat på det ur den synvinkeln tidigare.

Den totala transparensen. En dag kanske vårt enda vapen att detronisera kontrollsamhället är att vi lägger ut precis allt om oss själva som alla får ta del av. Obegränsat och fritt blir det svårare att använda det som maktmedel för stat eller korporativa intressen.

Tanken skrämmer mig. Det är inte som om jag vill lägga ut allt om mig själv. Faktum är att jag är ganska noggrann med var jag delar med mig ur mitt privatliv. Samtidigt så vet jag att jag inte kan kontrollera det egentligen. Härom dagen läste jag t.ex. hur, trots att enskilda inte gått ut med sin sexuella läggning, kan de via sina kontakter i Facebook antas vara si eller så. Det är antagligen en av FRAs arbetsmetoder, för övrigt, att kartlägga folks plats socialt.

På sätt och vis blir det en märklig tröst att information inte måste bli ett tillhygge i längden, utan skulle kunna fungera som ett skydd, att det kanske finns en chans. För då kan inte längre något särintresse bestämma vilken information som är bra eller dålig, vilka gener “som är bäst” osv. Värdet i den sortens information sjunker i och med att konkurrens om tolkningsföreträdet ökar.

Kanske är det rent av en form av undermedveten motaktion redan idag, att vi publicerar saker om oss själva frivilligt. Kanske måste vi lära oss att släppa taget om privatlivet helt och hållet, för att kunna få leva i nån slags frihet från det tryck informationsinhämtning av stat och affärsdrivande företag börjat utöva alltmer ohämmat, framöver.

Jag kommer att sova med lampan tänd i natt.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,