När jag läste om Anders “Lillen” Eklunds död och de som kommenterade hans liv, drog det omkring en tanke i bakhuvudet om att han nog hade uppskattat det där stödet när han var vid liv. Det är inte en ovanlig grej, att folk som behandlats tämligen onyanserat av pressen måste dö först för att få nån form av mer förmänskligad behandling.

Jag blir påmind om det igen, nu när Kerstin Thorvall inte finns med oss längre. För henne fick jag lära mig att bli rädd, i tidiga år och det gnagande tvivlet om hennes vandel var jättesvårt att släppa. Inte någon förstahandserfarenhet alltså, utan en idé som jag matats med från mediala insatser.

Det är ganska hårt att säga så, inser jag, och vill egentligen inte peka finger. Men det har hänt alldeles för många gånger för att mörka och försöka släta över det, tror jag nog de flesta av oss inser. Inte för att människor aldrig ska kritiseras, utan för att pressen alldeles för ofta av olika anledningar låter bli att nyansera eller fördjupa.

Så när då internet i media diskuteras ur synvinkeln “mobbing” blir jag lite trött. Dreven har duggat hårt och tätt även från medialt håll.

För att hårdra det: I hur många dekader har de inte uppfostrat oss att det är så här det ska gå till? Ofta läser jag vanliga människors inlägg som genomsyras av den sortens polemik tidningar slängt sig med. Argument som dyker upp som förmildrande eller förstående behandlas inte med eftertanke, eftersom man inte ska göra det.

Eller så visar det bara på att journalister inte är mindre människor än resten av oss och därmed ingår i problematiken. Där finns alltså ingen plats för några höga hästar och ska vi justera tonen för hur vi behandlar varandra måste vi alla ingå i lösningen snarare än ta rollen av problemformulerare och rikta uppmärksamheten bort från sig själv.

Det är mycket viktigare att välja sida än att se nyanserna och vi får sällan chansen att bilda en informerad åsikt. Någonting måste ge vika om vi ska få till en förändring på riktigt.

Visst måste vi kunna sätta ner foten och protestera när någon beter sig illa eller när något går snett i samhället. Men var och en av oss har även ett ansvar att fundera över vår delaktighet när dreven går, på vilken information baserar vi vårt fördömande eller gör vi det bara för att någon manipulerat oss dit?

I ett inlägg härom sistens efterlyste jag hjälp för att hitta gränsen mellan lynchmobb och rättfärdighet. Många gånger framstår det i media som att det är mobbing det handlar om när vi går ihop och protesterar. Den sortens funderingar på eget ansvar och vad “andra” gör syns tydligt i kommentarerna.

Det diskuteras ju etik med jämna mellanrum även i media, men alldeles för ofta resoneras det kring rätten att själv få hänga ut och förfölja och hur fel det är när andra gör det. Sällan ser vi dessutom någon eftertänksamhet eller ursäkt sträckas fram när man haft ett för hastigt finger på avtryckaren. Det gör avtryck på hur resten av oss resonerar. Ska den onda cirkeln brytas måste alla hjälpas åt.

Om vi nånsin haft den, verkar vi ha förlorat egenskapen att be om ursäkt. Nånting i den här kulturen är sjukt. För när andra gör fel är det faktiskt inte samma sak som att resten av oss gör rätt.

Thomas Hartman tar upp detta på Aftonbladet Debatt. Jag hängde aldrig på i drevet mot Anna Sjödin, men jag gjorde inget för att avkräva mer nyanserad rapportering heller. För det ber jag Anna Sjödin om ursäkt för.

Vi i bloggosfären behöver inte förlita oss på lösnummerförsäljning och har råd med att leva som vi lär. Det är här vi kan styra bort från den vidriga nedåtgående spiral av onyanserade fördömanden vi sett genom dekaderna och jag tycker vi ska ta chansen.

Överlag ska vi vara glada över att kunna se vilka som mobbar och vilka som vill lyfta debatten. En och annan vill ta bort möjligheten att se det, men det är inte samma sak som att problemet försvinner. Det ger bara vissa företräde att trakassera och tar bort möjligheten för andra att protestera mot det.

Och det är väl trakasserierna vi vill åt?

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,