Häromdagen kunde man inte nå Sverigedemokraternas hemsida utan möttes av en sida med en video med meddelandet “all your bases are belong to us”. Som så ofta när en sida blir hackad/manipulerad så är den vanligaste uppfattningen att man ska “skylla sig själv” som inte hängt med i uppgraderingar osv (i alla fall i mina kretsar). SD har slarvat och betalade priset.

Nu är inte jag en bättre människa än att jag skrattade åt tilltaget, men rent principiellt så kan jag tycka att man gör det lite för lätt för sig som upplever att de vars sidor som hackats har sig själva att skylla.

Det är en attityd man kan hitta överallt i samhället idag. Har du lämnat dörren olåst på bilen får du skylla dig själv om den blir stulen. Lagt plånboken obevakad på ett bord och får den snodd. Lämnat din dator obevakad och blir “baggypantad“. Osv. Allt ifrån ganska oskyldigt bus till rätt jobbiga grejer.

Hårdrar man attityden så är det okej att folk som utsätts för våldsbrott ska skylla sig själva också. Det existerar i viss mån redan idag, tjejer som är för sexigt klädda osv, en ganska horribel inställning när man tänker efter. Vill vi inte behöva låsa in oss i mörka rum för att undvika att något händer oss som vi får skylla oss själva för, lär vi behöva fundera lite över den attityden tänker jag.

En av de stora anledningarna till att vi har massavlyssning idag är för att man kan, är en stark personlig övertygelse jag bär på. Vi vet att de brottsförebyggande orsakerna övervärderats, exempelvis, men det är för frestande att avlyssna i största allmänhet.

Då kan jag inte rycka på axlarna åt andra händelser som utgår från att något gjorts bara för att det gick. Det finns en balansgång där nånstans som känns relevant att fundera på. Det går inte att vända bort från att folk har sig själva att skylla emellanåt, men har gränsen börjat flyttas för att slippa ansvar för egna dumheter?

Till exempel har jag grunnat väldigt mycket på var gränsen går för när man lyfter ut chattloggar på samtal mellan människor. I en värld där man kan sitta och följa folks diskussioner live online, är det ibland lätt att få intryck av att inga samtal är privata. Det händer till och med att det blandas ihop med transparens.

Även om det finns en gråzon är transparens en helt annan princip för mig personligen. Någon vars beslut och aktiviteter som påverkar många, t.ex. Det finns en social gränsdragning där nånstans som jag inte riktigt hängt med på. Ett samtal för mig, är alltid baserat i integriteten, det privata, inte transparensen.

Såvida det inte är uttalat tänkt att spridas vidare, som vid en intervju med en journalist eller så. Själv är jag exempelvis noggrann med att påpeka när jag tänkt mig lyfta ut informationen jag får till ett mer publikt media, eller frågar i efterhand om det är okej att sprida.

Jag upplever det helt enkelt som att vi agerar under olika uppsättningar av sociala regler idag. Regler som inte handlar om nåt som är stiftat i lag, som nog inte ens går att reglera även om den sortens diskussioner dyker upp med alarmerande regelbundenhet.

Själv har jag inte tänkt färdigt på långa banor. Vore jätteintressant att höra hur ni andra tänker när det gäller såna här saker. När är det ens egna ansvar och när får andra skylla sig själva? För om jag får skylla mig själv när lösryckta citat kopieras runt slutar det ju med att jag inget säger, vilket vore en trist konsekvens, i alla fall för mig… ;)

* * *

Missa inte Rick Falkvinges inlägg om varför Aftonbladets beslut att ta bort debattartikeln (som nu är tillbaka igen oförändrad) inte handlar om censur i ordets rätta bemärkelse. Det är viktigt att inte slarva bort de principiella värdena med att motarbeta censur. Jag kan uppleva att samma slags ordvärdeglidning när det gäller yttrandefrihet dyker upp ibland som kan gå lite parallellt med det jag försöker adressera ovanför.

När jag ändå är igång och rekommenderar läsvärt så passa på att läsa artikeln i Fokus där Anna Troberg intervjuats.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,