Idag är det pressfrihetens dag:

TU uppmanar medlemsföretagen att på redaktionell plats uppmärksamma Pressfrihetens dag som infaller nu på måndag. Även om pressfriheten i Sverige kan tyckas som självklar, saknas fortfarande denna frihet i många länder. På Pressfrihetens dag arrangeras, på flera håll i Sverige, också manifestationer för den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak.

Om pressfrihetens dag ska uppmärksammas så fixar jag inte riktigt att göra utan att fundera över vad pressen i Sverige misslyckas med. Nyhetsmedia har ett stort och viktigt ansvar i samhället — som de inte riktigt lever upp till. Det handlar om både det “lilla” och det stora. (Igår, t.ex. kunde jag inte avhålla mig från att pika lite kring Jan Samuelssons förhållande till sitt yrke. Som använder nyhetsmedia som trampolin för egna åsikter och inte ens låtsas om att faktakolla.)

Det här händer alldeles för ofta. Jag har nog egentligen skrivit det för många gånger, men känner att jag nog vill tjata om det en gång till: Lobbygrupper som har och har haft direkt inflytande över svensk lagstiftning granskas inte. (Trots att dessa grupper kommits på i lögn efter lögn.) Antagligen för att tidningsägarna även är förlagsägare och intressenter — om inte så är kopplingen besvärande i alla fall. Och det är obehagligt att tänka på.

Det har dykt upp flera såna här grejer genom åren. Under bloggbävningen mot FRA-lagen, exempelvis, dröjde massmedier lite för länge med att informera menigheten om vad för typ av lag det var som var på väg att drivas igenom. Nyhetsbevakning övergår alltmer till att bli nån form av drev, dessutom, som man ironiskt nog fördömer när det sker utanför pressleggens domän.

Idag kom också en artikel från Ann-Sofie Swahn (även hon journalist) som forskat kring det där de flesta av oss känt i magen ett bra tag:

Själva grunden för att nyhetsmedier tilldelas privilegier är att de ska garantera att innehållet är autentiskt. Därför åtnjuter de historiska privilegier, som tryckfrihet och att uttrycka åsikter i publikens namn. Därtill har nutida politiker gett dem lägre moms, presstöd och resurser via den lagstadgade tv-avgiften.

Att innehåll i nyhetsmedier bevisligen är halvfaktiskt är ett skäl för att ifrågasätta dessa privilegier.

Jag får ur den synvinkeln nästan lite dåligt samvete som nånstans vill att nyhetsmedia ändå ska få fortsätta ha nån form av privilegier. Kanske inte i form av presstöd (som för övrigt utvecklats till nån bisarr diskussion angående vilka åsiktsorgan som förtjänar statligt stöd).

Men åtminstone hitta tillbaka till det viktiga förtroendet de håller på att tappa. För där finns massor av yrkeskunskap som jag upplever som viktiga för samhället. Medierna själva gör emellertid inte så mycket för att backa upp mig där.

Jag upplever det som en hederssak att arbeta för Dawit Isaaks frigivning. Jag tycker det är enormt bra att tidningarna går samman och lägger energi på en så pass viktig fråga. Det kunde sannerligen vara värre här hemma — att enskilda journalister spärrades in på odefinierad tid under fruktansvärda förhållanden för att ha haft mage att rapportera om samtiden.

Men jag tycker det är obehagligt att se vartåt den svenska nyhetsbevakningen barkar ändå. Enskilda individer inom media är ofantligt duktiga och fulla av så mycket integritet att det inte går annat än beundra dem. Men trots dessa starka karaktärer har något hänt, något som gör att den svenska pressen emellanåt känns farligt ofri — om det så handlar om att tvingas skriva kommersiellt eller förhindras att skriva om viktiga samhällsfrågor.

Förhoppningsvis klarar vi av att fundera över båda frågeställningarna — vikten av fri press både internationellt och här hemma.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,