Bloggen Cornucopia publicerade igår ett argt inlägg om “lättstyrda piratpartister”, för att vissa representanter (och andra) blivit inbjudna, fått en bok och publicerat lite upplevt reklamiga kommentarer om bokens existens. Det är en del arga påståenden blandat med några saker som antagligen är viktiga att fundera på.

Nu återstår bara att se vad PR-stuntet gör för bokens försäljning, eller om piratpartisterna bara laddar ner ljudboken från något fildelningsnätverk istället…

Ovanstående citat kändes rätt enkelt att tackla. Personligen tror jag mig veta att ev. försäljningssiffror kommer att må bra av om boken laddas ner från nån fildelningssite i större utsträckning. Det brukar vara ett samband där, nämligen — ju mer ett verk fildelas desto mer pengar genereras, nu för tiden. Marknadsföring när det fungerar som bäst. Därmed också lite symboliskt för hur saker och ting har förändrats.

Jag missar dock att se vad som är moraliskt/etiskt fel att lyfta fram något/någon i sin blogg, som representant för PP? I just det här fallet får jag intryck av att Cornucopia har något emot att just det här specifika boksläppet fick uppmärksamhet den vägen, vilket var lite konstigt eftersom i ett tidigare inlägg kritiseras det faktum att media inte lyft fram boken, så kritik om att ha “gått på” något blev lite svårt att förstå.

Jag tycker mig emellertid fatta tankegången i grunden, att om man fått något så riskerar det vara korrumperande. Men är det inte i praktiken så att vi i bloggosfären rör oss ständigt i den gråzonen? Är det alltid och endast korrumperande för politiska representanter? Finns det verkligen belägg för ett såpass kategoriskt uttalande?

Jag har exempelvis fått en bok av Thomas Hartman och Anna Sjödin som jag inte hunnit läsa ännu. Notera att det är partirepresentanter från ett annat parti än det jag tänkt mig rösta på. När jag väl läst den kommer jag antagligen att skriva om den. Alldeles utan att göra reklam för bokens innehåll bidrar jag i denna sekund till att öka uppmärksamheten för den, bara genom att nämna det. (De tar för övrigt också “en risk” som ger mig ett ex gratis, som jag kanske ogillar jättemycket och sågar så småningom.)

Jag är till och med lite nöjd över att ha fått möjligheten att väva in det naturligt så här i ett inlägg, ett tillfälle jag inte riktigt hittat tidigare. Och jag blev glad över att författarna tyckte det var viktigt att just jag fick veta om boken och innehållet. Ett allmänmänskligt perspektiv som oftast finns i såna här situationer.

Har jag nu korrumperat mig själv eller min trovärdighet som berättar det rakt upp och ner? Är det ett försök till korrumption det ögonblick någon ger mig något i förhoppning om att jag ska skriva om det? Är det större möjlighet att jag gillar något som jag fått gratis och därmed manipulerande?

Jag tycker det är en intressant frågeställning nämligen, något som diskuteras från och till i bloggosfären. Nu “får” inte jag saker särskilt ofta och de flesta mail jag får med olika erbjudanden brukar jag strunta i. Men det är en tillräckligt vanlig företeelse i bloggosfären att jag funderat över det. Det folk skriver på sina bloggar handlar om självupplevda saker och egna åsikter och var gränserna går är inte självklara.

Ta modebloggare t.ex., som omskrivs regelbundet för att de får produkter som de sedan skriver om på sin blogg. Det snackas om skatter för modebloggare och varför det är viktigt att redovisa hur mycket man tjänar på sitt bloggande. Svårigheterna är vad som ska anses vara gåva eller skattepliktig inkomst.

Jag pushade exempelvis för Politik 2.0 som jag själv bidragit med text till men inte tjänar ett öre på. (Däremot är det ju varumärkesstärkande för mig nånstans.) Och jag hoppas att andra som fått boken kommer att skriva om den. De etiska utmarker jag upplevt mig röra mig i här är det faktum att jag inte riktigt var med på hur boken skulle distribueras, men jag tror kommer att lösa sig.

I de sociala relationer som skapas online “får” vi saker ständigt, om det så handlar om tips, information, böcker eller vad det nu kan gälla. Vi tipsas på twitter, facebook, fildelningsnätverk, får mail och snackar över fikaborden. Det personliga blandas friskt med det professionella och gränserna är riktigt att svåra att urskilja.

I vilket ögonblick är jag korrumperad som delar med mig av en upplevelse av något som jag fått gratis? Det är nog så att det behöver snackas om lite mer. Men jag tror att man nog måste börja vänja sig vid att de nya sociala relationer som uppstår via internet luckrar upp ganska många fysiska hinder som tidigare stått i vägen för PR och marknadsföring.

Vi har ju redan konstaterat att vi kan påverka marknaden genom våra åsikter om kundbemötande och kvalitet på produkter via internet. Men vi påverkas vi också, naturligtvis. I vilka ögonblick det påverkar vårt förtroendekapital är en viktig fundering.

Cornucopia pratar om det sluttande planet i sitt kommentarsfält under inlägget, när det gäller politiska representanter. Men faktum är att jag som icke-representant ändå har inflytande. Det är det nya, det viktiga och den stora skillnaden mellan idag och igår. Där jag ser att skillnaderna mellan etiska principiella ställningstaganden i längden måste jämställas mellan politiker och “vanliga medborgare”. Inte minst för att bygga grunden för deltagarpolitik som fungerar.

Jag tror dessutom inte att vi kan uppmuntra till dialog och samtal med ena handen och säga nej till påverkan med den andra hur enkelt som helst.

Jäkligt viktig och intressant frågeställning som jag hoppas att folk inte väljer att bli osams om — eftersom det lätt letar sig ut i polariserande ytterligheter ingen vettig människa kan välja mellan i slutändan.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,