Så, då har Mikael Nilsson sett över SvDs valkompass och fixat till en egen variant, som fungerar bättre än originalet. Åtminstone funkade det bättre för mig — fick Piratpartiet i toppen i alla fall. Testet och kringdiskussionerna har inspirerat till lite strötankar:

Ofta återkommer jag till att vi politiskt har ganska små skillnader att välja mellan. Å ena sidan är det nog bra att inte tvingas välja mellan ytterligheter. Å andra är det problematiskt när det inte finns några urskiljbara nyanser. Det är svårt att hitta in i det politiska samtalet om etablissemang redan bestämt vad som är viktigt. De stora skillnaderna hittas i lösningar på den handfull olika ovanifrån bestämda frågeställningar, som oftast pendlar mellan tvång och skyll dig själv.

Kent Persson har några funderingar kring det där med valkompass och anmärker på svenskars politiska lathet. Jag blev lite provocerad av det. Inte för att han har direkt fel, det lurar nånslags politisk lathet överlag i vår avlånga land. Men det finns en ton av ett inslag i samhället som jag har stora problem med ibland. Nu tror jag inte att Kent anser så, han råkade mest bara snudda vid en slags slarvighet vi lider av; att se folk som lata, bluffare, småkriminella osv. Snarare än att se att de formas av den politiska verklighet vi lever i. Problemen är sällan individer utan illa utformade system som inte tar hänsyn till dem.

Är det inte intressant att två ämnen som verkar locka fram det absolut värsta bland människor är feminism och rasism? Jag vet inte hur många gånger jag undvikit att skriva om dessa båda ämnen för att det uppfattas provocerande att vara nyanserad eller funderande i dem. Det verkar vara en allmänmänsklig grej över hela världen; välja ut vissa grupper i samhället som ges lite eller inga möjligheter att förbättra sin tillvaro och sedan anklaga dem för att vara problemet.

SD rider ganska mycket på att etablissemanget bestämt sig för en gemensam linje när det gäller flyktingpolitik. Jag har hört flera påstå sig vara icke-rasister men tänkt rösta på SD (underförstått “ändå”, kanske). Jag uppfattar SD vara rasistiskt och måste erkänna att jag tycker det är för jäkligt att det är så illa att folk kan tänka sig att låna ut sin röst dit i brist på andra alternativ. Det här är inte ett uttryck av folklig lathet när det handlar om politik således, utan politikers lathet (eller kanske feghet om jag själv är något att döma efter) på sätt och vis.

Jag håller med F! om att det vore bra om föräldraledighet delades upp lika mellan föräldrar. När jag ändå är i farten kan jag tycka att kvinnor ska värderas upp lönemässigt. Jag inbillar mig att det skulle bli enklare att leva jämlikt om vi värderas jämlikt. Det går egentligen inte att tvinga fram jämlikhet, men jag är övertygad om att vi alla emellanåt måste sparka varandra i baken för att påpeka ojämvikt. Jag skulle väldigt gärna vilja se Gudrun Schyman möta Fredrik Reinfeldt i politisk debatt, förresten, är det möjligt?

Som sagt, lite strötankar. Den röda tråden nånstans är hur vi väljer en fiende, slänger på dem Darth Vader-hjälmen och känner oss rättfärdiga eller nåt. Ibland är politiker onda. Ibland befolkningen. Ibland invandrare, andra gånger kvinnor eller män. Den grupp som är lättare att inte känna gemenskap med, vilka blir enklare att skylla eventuella problem på. Jag sitter och funderar på vem/vilka jag (eftersom jag inte är mindre människa än andra) valt att sätta Darth Vader-hjälmen på. Jag tror att jag känner störst rädsla för det amerikanska inflytandet över svensk politik och lagstiftning. Men frågan är om det är amerikanernas fel eller mitt egna, som varit politiskt lat..?

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , ,