Jag skäms och gråter av sorg, när jag läser den lågmälda men oerhört starka historien om Mir Abbas.

I sitt avslag 2006 sade Migrationsverket att homosexualitet är starkt tabubelagt i det afghanska samhället. Men Mir Abbas Safari hade ju inte varit där på 17 år och därför ”inte manifesterat sin homosexualitet”. Så länge han dolde sin sexualitet kunde han alltså leva tryggt som internflykting i Kabul, menade de.

Anna Troberg skrev härom dagen om ett fall där en av motiveringarna till att skicka tillbaka en homosexuell människa till ett land där det inte är tillåtet, var att hålla det hemligt så blir allt bra. Det handlar alltså inte om att personen som ber om att få stanna i Sverige antas ljuga om sin situation — utan ges rådet att ljuga.

Jag skäms för att flyktingpolitiken är ett avtryck av vårt samhälle i stort där jag ingår. I mitt namn genomförs dessa förnedrande åtgärder. Varför? För att vi inte upplever oss “ha råd” att “ta hand om alla”? Frågan är om vi har råd att inte ta hand om varandra när vi behöver det. Frågan är om någon behövdes tas omhand om någon vågade bryta cirkeln av förtryck och människohat.

Jag vill be Mir Abbas om förlåtelse men det är försent. Han tog sitt liv efter att ha blivit misshandlad var han än kom och till slut trodde på budskapet han fick. Att han inte räknades, att han inte spelade nån roll.

Vi lever idag i ett samhälle där vi inte ska få minsta möjlighet att hålla något hemligt för staten. Vår sexualitet är till och med inbegripen i FRAs alldeles egna uppsättning av regler i personuppgiftslagen. Den får kartläggas och den får lämnas ut till annat land. Förklara för mig hur det rimmar med rådet att ljuga om sig själva för att få plats i ett samhälle.

Med ena handen “förstår” svenska myndigheter behovet av att hålla något hemligt för staten, med den andra tar de bort möjligheterna till det. Jag pendlar mellan förtvivlan och frustration. Jag gråter över vårt samhälle som trots upplysning och kunskap befinner sig där det gör.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,