Blev (liksom Mary Jensen och Peter Andersson) intervjuad av Anders Ljungberg från SR om det där med att blogga politiskt. Samtalet handlade mycket om hur politiker använder sig av bloggande och hur de borde använda sig av det. I vår diskussion kom vi in på en grej som jag funderat ganska mycket på och det är att internet upplevs som “tvingande” av flera.

Internet försvinner inte, och av nån anledning har det börjat kännas hotfullt för en del — vilket jag tycker är olyckligt. Vi som använder oss av internet har hittat in på våra egna villkor och ibland tar vi det såpass för givet att vi glömmer bort att påpeka det för andra som inte riktigt hittat fram ännu.

Jag tänkte därför att jag listar några saker som jag egentligen aldrig skriver men ändå alltid är en självklarhet. Kanske kan det vara hjälpsamt för den som känner obehag och framför allt tvång inför att etablera sig online på ett eller annat sätt:

1. Du måste inte följa andras regler för vad du ska göra online. Det finns egentligen inga krav på dig som person för vad du måste göra. Det finns massor av önskemål, tips, råd och synpunkter på vad som är bäst, enklast eller mest framgångsrikt (med subjektiva mått mätt) — men inget av detta är relevant för dig om du inte känner igen dina behov i det du hör. Proffsen menar att ge dig stöd — inte ett regelverk du måste följa. Internet är ett verktyg, inte en ytterligare arbetsuppgift du måste genomföra.

2. Du måste inte “prestera” online. Många tror att de måste ge sig ut och dra igång en blogg el.dyl. Ta hellre den tid du behöver att orientera dig. Ett sätt att hitta hur internet kan vara användbart för dig och dina behov, är att läsa runt och se hur andra gör. Börja följa bloggar, skapa ett anonymt konto på twitter (eller andra communities) där du kan känna efter om det är ett verktyg för dig. Spela alfapet, snacka filmer, diskutera garageportar… Leta upp ställen där ämnen du är intresserad av diskuteras och du lär känna hur resten funkar den vägen. “Gemensamma intressen” är det som knyter ihop internet, generellt sett.

3. Internet är till för dig. Det är faktiskt inte så att du behöver “anpassa dig till internet” — det digitala samhället är såpass stort att du i lugn och ro kan skapa dig din egna nisch. Om du dessutom tycker det är roligt att prata med folk rent allmänt, lär du inte tycka att det är så särskilt problematiskt online. Du behöver inte vara auktoritet från dag ett, ingen av oss var det när vi började använda internet. Börja med att utgå från dig själv och dina intressen.

4.  Ta intryck men låt dig inte nedslås. Sammantaget menar jag alltså att du inte behöver vara rädd, för det här är din egna process och dina egna beslut. Låt dig inspireras av hur andra gör det, fönstershoppa innan du bestämmer dig för vad du vill investera i, ställ frågor — du får garanterat svar. Ser du dåliga exempel, välj bort dem och följ och plocka lärdomar av de bra exemplen du stöter på. Du kontrollerar din grad av medverkande i sociala nätverk själv.

Själv är jag inte världens största sociala media-användare men ändå uppfattas som kunnig i ämnet. Egentligen handlar det inte om annat än att jag lärt mig genom att använda och jag är väldigt noggrann med att bara göra det jag är bekväm med. Jag hänger på Twitter, ett format som funkar jättebra för mig, men hoppat över Facebook, exempelvis.

När jag bloggar gör jag dessutom massor av “fel” ur tekniska perspektiv. Detta inser jag ofta när jag läser de som delar med sig av kunskap och erfarenhet om hur saker funkar bäst. Men de tekniska perspektiven är i grund och botten inte det som är avgörande för om en blogg är bra eller inte — det är engagemanget hos den som driver bloggen. Mår bloggskribenten bra, mår bloggen bra och kan utvecklas.

Det enda du måste är helt enkelt att känna dig bekväm och trivas.

* * *

Klicka här för att flattra det här inlägget.

Andra bloggar om: , , , , , ,