Julian Assange — efterlyst av amerikanska säkerhetsorganisationer, pga Wikileaks; En site du vänder dig till med information du har tillgång till och vill offentliggöra, men du vill vara anonym och på det viset undvika repressalier.

Bloggen Caught in the Act låter missmodig när han konstaterar att i och med att Wikileaks har Sverige som värdland så kommer det vara fullt möjligt att få siten nedstängd. Det är inte som om han inte har en poäng i det. På sistone har våra svenska politiker signalerat att de inte är så förtjusta i det där med vårt behov av hemligheter. Om vi bortser från när det handlar om deras egna.

Bland annat har ju vår svenska stolta tradition av att garantera informatörers anonymitet när de berättar för svensk press om felaktigheter utförda av staten nedmonterats i och med FRA-lagar, datalagringsdirektiv och buggningslagar.

Argumentet har genomgående varit att det är okej så länge du själv har rent mjöl i påsen. Låt oss bortse från det faktum att du själv inte bestämmer kvaliteten på ditt mjöl. Eller det faktum att de tekniska förutsättningar som finns kan bli felaktiga. Eller gå sönder. Eller inte ens är säkert att det påverkar brottsstatistiken.

Om din arbetsgivare (även staten är arbetsgivare) eller nån annan i din omgivning inte har rent mjöl i påsen? Ja, då har du försvinnande små möjligheter att avslöja det utan att behöva riskera ödelägga ditt liv.

Det skrivs mycket om hur svårt det är att få folk att ställa upp och vittna i rättegångar. Till och med advokater och domare hotas av kriminella organisationer. Att förstå varför vi som medborgare inte ska behöva känna oss utsatta och hotade borde inte vara så särskilt svårt.

Som vanliga svennar befinner vi oss mellan olika väggar av starkt inflytande i våra liv. Våra arbeten och staten de största — vilka båda anser sig ha rätt till din lojalitet, även när de beslutar fel och påverkar din vardag på ett negativt vis. Det är inte helt lätt att sticka ut näsan, men ofta vill vi nog att det ska gå rätt till i alla fall.

Det syns även i till synes “mindre” saker: som killen som hittade ett USB-minne med försvarshemligheter och bestraffades med hot om beslagtagen dator. Eller tipsaren till SOS alarm som ringde anonymt, men vars identitet ändå ska lämnas ut. Den nuvarande samhällstrenden föser oss sakta men säkert mot att bli en nation av lögnare, där det blir bäst att hålla käften och där korruption och nepotism då får härja fritt.

Det måste finnas möjligheter att informera om galenskaper anonymt i samhället. Alla försök att förhindra det borde slås ned på omedelbart. Men det händer inte. Inte ens av media. En av våra största liberala(!) kvällstidningar har inte ens med problematiken i sitt valmanifest.

Istället talas det mycket om vilket hot internet är. Hur folk “tycker vansinnigheter” och hur möjligheter till anonymitet borde tas bort. Det är anmärkningsvärt att en rättighet som uppfattats som ett demokratiskt fundament tidigare, helt plötsligt inte är så viktigt. I vems intresse är det? Inte medborgarens i alla fall.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,