Hade en jätteintressant diskussion med Q om hur var och en  av oss framstår när vi debatterar saker. Själv försöker jag vara så nyanserad som möjligt (för det mesta…), men av flera uppfattas det som otydlighet. En ovilja att “välja sida” eller nåt, när jag själv resonerar — som i själva verket är en önskan om att släppa in andra. Jag vill inte att folk ska få känslan att de måste ge upp sin förstfödda för att få känna nån slags gemenskap eller intresse i nån fråga. Att inte vara med mig är inte samma sak som att vara mot mig.

Samtal är grejen för mig, debatter är jag egentligen värdelös på. Särskilt när det idag anses vara okej att recensera någons karaktär — påhitt är till och med accepterat vad det verkar. Det blir lite för mycket tävling och som jag ser det kan  ingen “vinna i åsikter” — eller oförskämdheter som det ibland utmynnar i.

T.ex. har jag alltid haft väldigt svårt för “vem vann debatten”-frågan som brukar dyka upp efter partiledardueller. Möjligen kan någon vara bättre på att formulera sig, eller vara vitsig eller nåt. Beroende på vem som får bestämma den subjektiviteten, då såklart. Ska vi prata förlorare upplever jag att jag som väljare är det i slutändan.

För jag vill bli informerad när jag lyssnar på en politiker. Helst vill jag gärna få  möjlighet att påverka politiken med mina tankar också i förlängningen. Men det är såklart lite lagom boring, nånstans. Var finns underhållningsvärdet i att se på två som samtalar, framför allt när ingen möjlighet finns för deltagande själv? Så på utvecklande politiks bekostnad satsas det oftast på mer underhållande versioner av “politiska lagspel” med subjektiva poängtagningar.

cartooncrowdlaughingbydangordonPresentationen, underhållningsvärdet, har nånstans på vägen blivit ett facit för hur man ska jobba politiskt, får jag en känsla av ibland. I EU-sammanhang syns det exempelvis när Cecilia Malmström som jag fattar det, i stort struntar i att parlamentet sagt nej till Swift och med mindre justeringar ska ha igenom det ändå. Vi känner även igen det från hur Irland behandlades i omröstningarna för Lissabonfördraget.

Mark Klamberg säger nej till överföring av bankuppgifter i bulk, som Swift innebär, och konstaterar samtidigt att säkerhet och personlig integritet inte nödvändigtvis behöver stå i konflikt med varandra. Det behöver alltså inte ens vara så att opinionen är emot grundtanken — utan har problem med konsekvenserna. Men sidorna är valda och således har de som opponerar sig per automatik fel och måste “slås”.

Det är en sida av politiken som får mig att må illa, rent ut sagt och jag är osäker på hur den trenden bryts. Ni som följer min blogg vet såklart att jag känner ganska stor förhoppning till internets möjligheter i den här frågan. Men ibland är jag inte ens säker på att det kommer att fungera. Det är ju ganska många som vill påverka — en del med mer öron som lyssnar än andra — och ingen sitter egentligen på nåt slags facit för vad våra enskilda tankar eventuellt leder till för konsekvenser.

På sistone har det rasslat in skräckpropaganda kring internet vilket föranledde Elsa Dunkels att kritisera hur debatten förs politiskt. Hon tycker att politikerna måste börja rodda i det här på riktigt. En del tycker inte att hon är tillräckligt tydlig, utan framstår vilja kräva krafttag. Själv läser jag henne som att politiker behöver sätta sig in i problematiken på riktigt och komma fram till bra lösningar — i motsats till vad som skett hittills.

Ung Pirat gick exempelvis härom dagen ut med ett önskemål om hur integritet borde finnas med i skolplanen. Det finns alltså andra vägar än svart eller vitt även om det debatt-tekniskt är lockande att välja de spåren. Det ser möjligen bra ut att agera kraftfullt men det är inte nödvändigtvis bra för samhället. Bara genom samtal och (riktig) forskning har vi en chans att bli fullödigt informerade nog att ta beslut.

cheeringPolitik får gärna vara lite tråkig och samtalsbetonad oftare, som jag ser det. Allt måste inte vara underhållande. Det är såklart inte så att det inte finns frågor där vi individuellt ser hur viktigt det är att kämpa för. Men inte ens då behöver det vara onyanserat.

Ingen av oss tar passionerat ställning till alla frågor som dyker upp så kanske ska vi inte kräva det av alla andra. Ofta är information och möjlighet till politisk förädling viktigare än att nån gjorde mål vann en debatt. För det finns inte något urskiljbart samband mellan sådan vinst och sund politisk utveckling.

Det är bättre att vara välinformerad än underhållen emellanåt. Men kanske är det så att jag måste bli lite vassare, jag vet inte. Kanske måste vi alla acceptera spelets regler. Jag kan i alla fall inte låta bli att bli lite ledsen över att det är ett spel.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,