Telenors nät funkar inte särskilt bra här i Visby och det är såklart det jag har mobilt. Enligt obekräftat rykte är det visst si och så med 3:s nät också. Att slänga iväg ett tweet, kolla kalender eller göra en snabb bloggkommentar har helt enkelt inte fungerat eftersom kön till lina har emellanåt varit helt absurd. Och det påverkar själva upplevelsen av Almedalen.

Det kan tänkas att det för en del på nåt vis verkar vara redundant — att det på nåt vis inte spelar nån roll. Men det är viktigt. Jätteviktigt. Funkar inte nätet, funkar inget alls. Hårdraget riskerar utspel göras för döva öron och ingen som ser.

Det är nu på nattkröken och linan är något sånär körbar, som jag läser att F! tänkt sig bränna upp 100K imorgon i Almedalen. Det hade jag antagligen missat att höra talas om, funnes det inte i mitt rss-flöde. Att det händer saker utanför Gotland är också en sån där grej. Som att Gallorapporten får ta semester och inte kommer att behandlas förrän till hösten.

Så det räcker inte att bara vara på plats. Jag märker det så tydligt. Det som tidigare var alldeles tillräckligt är inte det längre. Det måste kunna kommuniceras ut och det måste kunna diskuteras med de som inte är på plats. Det är inte något konstruerat behov eller larvigt ställningstagande, utan en praktiskt realitet.

I inlägget innan skrev jag om Vänsterpartiet och välfärden och avslutade med det gamla talesättet “välfärden börjar vid 100 mbit”. När jag väl blev uppkopplad igen, hittade jag det här på twitter som kommentar till det inlägget:

twmarcin

Det blev som ett bevis på nåt lattjo karmavis. Och han har definitivt rätt i det han skriver. Kanske ska vi undvika falla i fällan av att det ska vara nåt mätbart värde som ska accepteras. Ett fungerande internet ska det såklart vara. Som inte fördröjer, försämrar eller försvårar kommunikation. Precis så kraftigt som stunden kräver.

Det räckte faktiskt inte till idag.