Satt och lyssnade på Studio Etts reportage om Piratpartiet i Almedalen där en journalist gör analysen att vi som parti är rätt körda. I all fall tolkade jag hans kommentarer som så. Nu är lyckligtvis inte en journalists bedömning hela världen — värre skulle det vara om experter kom till tals och skulle säga dylikt. Jag ville mest bara rycka på axlarna, men kan av nån anledning inte skaka av mig det.

För att lyftas i media måste man göra uppseendeväckande saker. Uppseendeväckande nog att det möjligen kan irritera människor. Jag menar, mediatiden som F! fått efter penningbränning, och antagligen kommer att fortsätta få, skulle normalt sett kostat bra mycket mer pengar än 100000, helt krasst. Vissa anser att det inte gör vad de gjorde bra, att det kanske skrämmer bort folk istället. Så kanske det är. Men å andra sidan behöver de inte mer än 4 procent.

Faktum är att nyhetsbedömning är lite av en mystisk företeelse. Medielogik, har jag hört användas jättemånga gånger den här veckan. I en ton av “boys will be boys”, till och med — “Jaja, det är medielogik.”, en liten nick, blinkning och leende. Vet inte riktigt varför jag får känslan av att det därmed slätas över. Vad är medielogik? Vad innebär det för samhället?

Media är en stor maktfaktor i samhället men de verkar inte riktigt ta sin roll på allvar. Det rapas upp “nyheter” som organisationer bidragit med, utan att det ställs följdfrågor eller hämtas information från fler än ett ställe. Även om det bär mig emot att vara så tydlig och därmed antagligen oförskämd: Journalister har blivit lata.

Sen lägger Kvällspressen gärna på nån form av konflikt i sina artiklar. Konflikt säljer. Så ju värre nån framstår desto större möjlighet att nåt syns. Drag under galoscher och näspetning förhindrade inte att Ny Demokrati blev invalda i riksdagen. Där utnyttjades den där medielogiken fullt ut sägs det. Inte nånstans kan jag hitta tecken på att självaktning är en bra strategi när det är dags att för politiska budskap.

Sociala media har visserligen dykt upp på scenen och jämnat ut informationsflödet med lite mer nyanser, men långt ifrån alla läser bloggar online. Det är jätteviktigt vad radio, tv och tidningar gör. Det stör mig därför att de tvingar fram pajaskonster bland politiska aktörer för att få en chans att synas.

Var det verkligen meningen? Och varför känner de inte sitt ansvar för att det faktiskt är så? Varför upplever sig mediala representanter vara objektiva, när det är så tydligt vilket ansvar de har för den här sortens utveckling? Varför belönas de som “gör fel” med uppmärksamhet?

Och det är det som gör att jag inte kan skaka av mig obehagskänslan efter Studio Etts radioreportage. För att journalisten framställer sig som en expert och ger uttryck för åsikter och vid direkt fråga antagligen skulle vidhålla att han är objektiv. För att det lagom uttråkade samtalet om PPs politik gick ut på att vi inte var braskande nog. Vilket skickar signalen att vi måste sätta på oss pajaskostymen.

Vette fanken om jag är så sugen på det, faktiskt. Men å andra sidan tycker jag ju att Piratpartiets frågor är viktiga. Det blir lite som att sitta gisslan i sin önskan att hålla stilen och vara hygglig, vilken är en märklig situation. Skämmas för att man är okej?

* * *