För ett par år sedan släppte mininova lite siffror över vad som var mest populärt att ladda ner. Det var tv-serier visade det sig. Det anmärkningsvärda i det är att tv-serier dyker sällan upp i diskussioner kring fildelning, ikon-genren har konsekvent varit musik, ett sätt att uttrycka sig på som jag själv fallit in i för att inte vara för svår att förstå.

Som vanligt är det ett problem att debatterna blir lite sneda eftersom man håller sig till ganska smala spår och ytterligheter. Artister är en sak, låtskrivare en annan. Likväl som film är en helt egen del. Eller dataspel och mjukvaror, för den delen. Att olika kulturyttringar kunnat rymmas på cd- och dvd-skivor har varit det gemensamma tidigare, men i praktiken funkar det egentligen inte att dra alla över samma kam.

@heyiamroger fick en tv-rekommendation av @devilkitten på en serie som jag fullkomligt älskar och tjötat om tidigare. Carnivale drogs in av HBO redan efter andra säsongen (men är verkligen värd att ses trots det). Jag blir lika glad varje gång någon upptäcker denna fantastiska serie, som då faktiskt får en aldrig så liten men ändå en chans att återuppstå.

Samma öde mötte exempelvis Farscape efter fjärde säsongen, och massiva fan-kampanjer gjorde att det till slut kunde skapas en miniserie som knöt ihop den sista cliffhangern och serien kunde få ett avslut. Jag hoppas fortfarande att trycket ska bli tillräckligt starkt för att inspirera till fortsättning för Carnivale. Och varför inte Charlie Jade, när vi ändå är igång, en Kanadensisk/Sydafrikansk samproduktion som med små medel gjorde riktigt bra tv.

Men för det måste tillräckligt många människor se det. Jag drar mig därför inte att uppmuntra folk att ladda ner och titta på serierna. Faktum är att det viskas ofta om att tv-bolag själva releasar sina serier online för att skaffa sig en fanbase. (Vem har inte stött på pilotavsnitt och pre-releaser, innan de visats på tv, t.ex?) Symbiosen tv-serier och fildelning har blivit något av en chans för att de ska kunna få leva. Den långa svansen fungerar, inte minst, väldigt bra för det.

När det gäller film handlar strategin väldigt mycket om att plocka in investeringarna den första veckan filmen visas. Det gäller riktigt kostnadstunga stora titlar. Independentfilmer, emellertid, är oftast helt beroende av den långa svansen. Den till synes gemensamma etiketten “film” skapar här ett faktiskt problem.

Det är en styrka att bli nedladdad och erkänd bland fans — till och med inom samma genre råder det alltså olika villkor för att kunna slå tillräckligt för att få igen investeringar. Redan etablerade stornamn och hajpade storfilmer som drar folk första helgen kan inte jämställas med lägre budgeterade produktioner, som ju behöver längre tid på sig.

Det som är ett problem för en grupp är en lösning för en annan. Men nån konstig politisk lojalitet(?) gör att vissa grupper envisas med att tro att samma regler gäller för dem när det handlar om fildelning.

Jag inser att jag saknar det lite. Förmågan att separera alla de saker som legat i nån slags underhållningsklump, tidigare. Underhand får jag ofta höra hur fildelning varit räddningen för olika projekt, men officiellt råder enad front, även om vissa grupperingar till och med förlorar massa anseende på den inställningen. En enkelspårig rädsla som utnyttjas och leder till ganska allvarliga konsekvenser.

Det finns ingen enskild “nyckel” som löser upplevda problem, problem som inte ens är sanna alla gånger. Jag går så långt som att påstå att den hårdnackade inställningen mot fildelning kan vara direkt skadlig för flera kulturyttringar eftersom det begränsar till ett fåtals intressen snarare än skapar grogrund för många. Det syns inte minst i hur det slås ner på fildelningssiter, som ju faktiskt är kanaler för att få ut material lagligt, för nya hugade aktörer.