Rasmus Fleischer har gett sig in i Brit Stakston-bashing som Isobel Hadley-Kamptz drog igång för ett tag sedan. Tycker Isobel har jättebra poänger men blir jätteförvånad över att hon klistrar ihop sitt resonemang med ett inlägg av Brit Stakston. Fanns det inga bättre och mer passande att använda som trampolin för den här frågan? Jag tycker att de är fel ute som gör jämförelser mellan den emellanåt feodala synen som existerar här och var fortfarande, och Brit Stakstons uppmaning till diskussion kring gemensamma ansvar.

Händelsen Brit tar upp, är ett läsvärt typexempel på den problematik av förväntningar-ansvar i dialog som är så vanligt idag. Vidare funderar hon kring traditionella motsättningar som det kanske är dags att knacka hål på. Auktoritetsallergi må visserligen vara mänskligt, men det borde finnas utrymme för eget ansvar i dåliga situationer också.

bullyDet jag reagerar mest på i Rasmus och Isobels kritik är att de har satt på Darth Vader-hjälmen på Stakston och jag kan tycka det är orättvist. Sen gnuggar den (omedvetna antagligen) attityden att anställda inte ska ta nåt ansvar, nånsin, basta — min päls åt fel håll. Jag skulle avsky att arbeta under sådana förhållanden, där jag förutsätts inte bry mig om min arbetsplats och inte känna stolthet eller ansvar. Vill nog hävda att det är bra att jobba där man trivs har man möjlighet att välja, vilket då naturligt rinner över i sociala media och som är den bit Stakston diskuterar. Ett jobb måste inte vara ett fängelsestraff, hoppas jag, och hamnar man på ett sugigt ställe är det ju bra att uppmuntras att dra därifrån och hitta nåt nytt. (Kanske inte av ens chef då!) Uppdat: Brit har skrivit en uppföljare. Uppdat2: Isobel har skrivit lite mer kring detta.

Märker att det är svårt att skriva det här. Dels för att två diskussioner på ett onödigt sätt klistrades ihop till en. Dels för att i mina kretsar är Isobel och Rasmus “ofelbara” och ses upp till enormt. Jätteläskigt. Vem vågar ådra sig deras vrede medvetet, liksom? Nästan så jag glömmer att det är jag som är chef för internet.

lindahamiltonApropå bashing, så är det inte en uppmuntrande aktivitet att läsa kommentarer under Elisabeth Svantessons (M) debattartikel. Det är deprimerande att stöta på renodlat kvinnohat så ofta som man gör online. Själv tänker jag ofta på de olika måttstickorna som tas fram för kvinnor och män, och vi pratar inte kupstorlek nu, liksom. Vilket sorgligt nog är anledningen till att det finns kvinnonätverk över huvud taget. För Svantesson är orolig för att 4 kvinnor i domstolsnämnden ingår i kvinnonätverket Hilda.

Ironin blir fullständig om man funderar över måttstickan som användes för domaren till The Pirate Bay-målet. Där blev utslaget “hyvens” och “inga problem” trots frottering i exklusiva sällskap med advokaterna i målet. Två fel gör inte ett rätt, även om jag använder mig av mina subjektiva rättigheter att anse att det senare var bra mycket värre ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det skickar faktiskt riktigt konstiga signaler att folk endast protesterar i märkbar skala när kvinnor gör det män gjort i alla tider (frimurare och diverse andra organisationer). (Det ska bli intressant att se hur det går med tunnebanepoliserna, förresten.)

145_holy-cow-flashNär vi ändå är i farten och tacklar heliga kor och känsliga saker — debatten om sexköpslagen är hetare än nånsin. I bloggosfären i alla fall. Unni Drougge sätter fingret på något som jag själv upplevt skava lite obekvämt. Prostitution är inte ett yrke jag skulle önska någon att behöva välja. Det kan inte hjälpas, sex är alldeles för personligt, för nära, för att jag ska kunna se det som en handelsvara, nånstans i hjärtat.

Men det innebär inte att jag fördömer de som väljer det och förutsätter att det faktiskt finns de som gör ett aktivt val och kan hantera det, även om inte jag skulle kunna. För det är den bedrövliga baksidan av den här debatten — det verkar inte finnas nåt utrymme för att de ska få föra sin egen talan eller blir respekterade. Jag törs knappt säga det — är det okej att vara mot prostitution men ändå tycka att sexköpslagen suger? För jag vill egentligen inte att redan (i mina ögon) utsatta ska knuffas ut i mörka hörn i samhället och bli än mer utsatta än om det kunde ske mer öppet och accepterat.

Usch vad läskigt det var att skriva det här inlägget. Var snälla nu.