Jag funderade på om det hjälper eller stjälper att lyfta Erik Laaksos postning om “Kamrat 2,5%” — postningen är ju tänkt att skapa debatt i de egna leden som jag läser inlägget. Det har visserligen dykt upp kritik för postningen bland S-bloggare — två, varav den ena är borttagen. Annars kan man väl säga att tystnaden är kompakt inom netroots.

Jag börjar få allt svårare att förstå hur vi motiverar oss som politiska bloggare faktiskt, om vi fastnar i att bli vallokomotiv och struntar i opinionsbildningen, som väl även måste ske internt. När, om inte vid valår, kan vi påverka våra egna partier att driva frågor bättre, annorlunda, tydligare eller vad vi nu bär på för önskemål?

Det har diskuterats om sociala medier är en flipp eller flopp och flera har konstaterat att det beror väl på vad man haft för förväntningar. Om det är att ha en hel bloggosfär enigt ställa sig bakom sina partier och förvalta och sprida i förtid skapade argumentet, så får vi väl anse det en flipp, då. Även om det finns flera lager av nyanser att fundera på.

Om det handlat om att förädla den politiska diskussionen och underlätta för utvecklande debatt tvärs genom samhälle och politiska läger, har vi floppat rätt fint, vill jag påstå, åtminstone i år. Och lite varför jag inte velat ge mig in i diskussionen egentligen eftersom det blir nästan pinsamt. Extremt få av tidigare starkt engagerade i integritetsfrågor, exempelvis, har satt press på sina egna partier att skärpa till sig och ta dessa frågor bättre.

Istället för att ta ifrån Piratpartiet dess initiativ i frågeställningarna genom att se till att de egna partierna tar tag i det, tigs sakfrågan ihjäl till förmån för sitt parti. Det egna blocket ska vinna, inte politisk utveckling, signalerar det.

Jag undantar mig inte från den här sortens psykologi eller vad det nu handlar om, jag ser mig själv som ett “vallokomotiv” för Piratpartiet. Vi läser mestadels varandra och skriver för redan engagerade och gör väldigt lite för att lyfta debatten att bli mer inkluderande eller utvecklande.

Det är inte fel att driva sitt partis frågor, men det blir fel när det är det enda som sker. När inget ifrågasättande sker eller minsta antydan att påverka sitt egna partis inställning i frågor man annars känner varmt för.

Det var, inbillar jag mig, en av de stora anledningarna till att många profilerade politiska bloggare började skriva, möjligheten att påverka som nu ignoreras helt. Av lojalitet? Av dumhet? Jag vet inte. Men jag upplever det som att vi låter ett gyllene tillfälle glida oss ur händerna, alldeles frivilligt, för… jag vet faktiskt inte vad vinsten är?

För det symptomatiska i avgränsade, olika färgade lag är att jag faktiskt inte vet hur folk motiverat sitt val att släppa opinionsbildning i olika sakfrågor. Jag vet knappt själv varför jag gör det. Vi är begränsade, småsinta och lite korkade, faktiskt, som inte tar tillfället i akt.

Jag blir lite generad över det.

Anna Troberg kallar Laakso den bästa sortens Socialdemokrat och hon har en poäng i det. Men jag skulle nog vilja sträcka det lite längre och utnämna honom till den bästa sortens politiska bloggare. Han är faktiskt ett exempel för de flesta av oss att ta efter.