Härom sistens frågade jag om det var okej att vara emot sexköpslagen men ändå vara motståndare till prostitution som fenomen. I kommentarsfältet var svaren i princip eniga — det var helt okej. Faktum var att flera till och med höll med om det och blev nästan förvånade över min fråga, eftersom det upplevdes som självklart.

Det är ett ständigt problem vad man läser in i debatters argument och i just debatter som berör sexalitet på ett eller annat sätt upplever jag som extra svåra. Detta för att det är så himla lätt att bli utstyrd med den “pryda dumstruten” — i ett slag kan man uppfattas som den inskränkta tanten som fått för lite… ja, ni vet vad.

Det är alltså inte säkert att det är vad andra menar, utan vad jag upplever situationen som, ska sägas. Det bor associationer i ord och uttryck som vi inte alltid är medvetna om själva och som kan fälla den mest lösningsorienterade på huvudet utan att fatta riktigt vad som hände.

Klara Tovhult sätter på twitter fingret på en grej som är nära besläktat med det här problemet: ordet “morallagstiftning“, här hennes tweets (som jag redigerat för det här formatet):

Att förklara hur värnlösa barn utsatta för övergrepp används som en förevändning för att misstänkliggöra internet är fruktansvärt svårt. Barnen utsatta för övergrepp skyddas inte av ett slutet internet. De skyddas av ett internet som är fritt. Att tala om morallagar är ungefär lika pedagogiskt som att likna arbetslinjen vid nazism. Det stärker endast den egna gruppen.

Jag upprörs inte över att Sverige inför morallagar. Jag upprörs över hur man använder barn som förevändning för att begränsa internet! Sorry folks, men ordet “morrallagar” är befläckat med manschauvinistisk högerpolitik. Snälla hitta ett annat! Vi låter som NyD från 1991 ffs.

Tänk på barnen. De får det inte bättre av ett inlåst övervakat internet. De kan inte ens kontakta BRIS.

Jag har inte exakt samma associationsbanor som henne, men skriver under på problematiken med att använda det. Det är ett ord som aldrig tillhört mig, nånsin, utan att egentligen veta varför. Och saker som inte känns inkluderande, riskerar att upplevas som uteslutande. Jag är rätt hundra på att fler än jag känner igen den här problematiken — där någon så att säga “tyckt rätt” men på något vis ändå tycks vara avståndstagande.

Finns det fler sätt att beskriva problemen med sexköpslagstiftning och vad som ska anses vara barnpornografi? Det är viktigt att så många som möjligt får möjlighet att sätta sig in i problematiken. Men jag har själv upplevt svårigheter att “komma in” i diskussionen och sätta min prägel på den.

Vad det handlar om är rädsla. Omtanke för barn som slår såpass fel att de riskerar skadas av bara farten. En önskan om att skydda barn som utnyttjas som exploateras på de mest fula sätt tänkbara. Inte minst för att det tar bort uppmärksamheten från det som nog alla är överens om behöver tacklas. Barn som far illa.

Moral används dessutom lika lätt som ett vapen från ett håll som från ett annat. Jag har exempelvis tidigare berört vad jag upplever som problematiskt att flera som kallar sig liberaler ändå inte tvekar att tala om för mig hur jag ska leva, eller raddar upp “psykoanalyserande diagnoser” för varför jag eller andra har problem som inte upplever saker som de. Moral är ett ganska starkt vapen i vilket par händer det än sätts i — och de flesta av oss bär på en alldeles egen, personlig uppsättning av det.

Så går det att komma runt den tröskeln? Går det att variera och nyansera diskussionen bättre? Jag tycker nämligen att det är oroande smalt och emellanåt omvägsbetonad spridning av frågeställningen och kanske ligger det lite hos de av oss som berättar om det. Jag tror att fler röster behöver höras, fler behöver säga ifrån. Bredden i motståndet mot detta måste kännas lika mycket som det faktiskt är.

Vi har det mycket reella problemet med att vi som folk måste gå med på att behandlas som kriminella. Attackerna mot internet fortsätter dessutom i oförminskad skala för att kontrollera oss, där inte minst barnpornografi ogenerat används som anledning.

Men för varje misshushållning av resurser, där massor av energi läggs på fel saker ser jag ytterligare barn komma till skada, på riktigt. Är det verkligen rimligt? Är det moraliskt försvarbart?