Det är lite intressant att fundera över hur det kommer sig att vår tids största och viktigaste frågor inte representeras parlamentariskt. Om det så handlar om krass rösträkning, oförstånd eller särintressebedömning, så är det ett faktum att riksdagspartierna inte tillhandahåller några alternativ.

Det finns ur ett informationspolitiskt perspektiv inte ett brett spektra av partier där man kan hitta olika nyanser och ställningstaganden att välja mellan. Där finns bara ett parti att tillgå. Piratpartiet. Detta eftersom hela riksdagen har valt en ganska enig ståndpunkt vad gäller ex. rättssäkerhet, integritet och privatliv.

Bara det, gör att man som väljare känner sig som lite i en gisslansituation. Varför har vi inte fler alternativ? Och som jag, med lite hemsnickrad psykologi, upplever som en anledning till att det känns trist att rösta pirat. Och som inte minst också gör att förhoppningar och förväntningar till Piratpartiet blir höga.

Nånstans gagnar det här riksdagspartierna. De slipper undan genom att fokus läggs på PPs parlamentariska oerfarenhet. Inte ens när en kris uppstår inför öppen ridå, tar de andra partierna tillfället i akt och profilerar sig i frågeställningarna, så arroganta är de.

Vi har ett problem idag för att riksdagen svikit oss medborgare och inget annat.

Krisen i Piratpartiet de senaste dagarna gjorde att jag upplevde det viktigt att signalera att vi som parti faktiskt förstår och ser kritiken. Traditionellt sett må mörkning vara ett vapen, men inte i Piratpartiet. Vi behöver hjälp med att se det vi inte själva ser — och vi ska akta oss för att blunda för skavanker. Finns det möjlighet att förbättra så ska vi göra det.

Det har till exempel lett till att partiet förstått hur viktigt det är att lyfta fram flera starka talespersoner som vi faktiskt har i partiet. En gång i tiden handlade det om att försöka profilera någon som kändes medieintressant, i dag måste vi bredda oss och inte framstå vara ett enpersonsparti. Vi har egentligen aldrig varit det, men vi ser ut att vara det.

Vilket leder mig in till grundanledningen till min postning idag — om vi som parti är viktiga så måste faktiskt folk fundera över hur de kan hjälpa till. Piratpartiet är nämligen en gräsrotsrörelse vare sig man vill eller inte.

Det är inte ett parti med pengar som kan göra snygga PR-lösningar, eller ett parti med professionella politiska broilers som är mediatränade och mediavana. Vi har bara det vi har att jobba med.

Vi behöver hjälp. Inte på ett “vi vet inte vad vi håller på med”-sätt, utan “vi klarar oss inte utan stöd och utvecklande diskussioner”. Output från partiet är helt beroende av input.

Alla ni som inte engagerat er hela fritid men ändå anser att frågorna är viktiga har även ni möjlighet att forma den piratpartistiska politiken. Och är det riktigt viktigt för er, har ni till och med ett ansvar att göra det.

Just för att det bara finns ett parti som tacklar de här frågorna. Lika mycket som ni eventuellt känner er sitta i gisslan och inte har några val, sitter Piratpartiet i en slags gisslan, dels med sina begränsade resurser och dels med begränsad information om vad folk vill ha och behöver.

De som profilerar sig och driver frågorna påverkar även Piratpartiets politik. Så har det varit hela vägen. Det har dessutom varit en rejäl styrka att det varit så.

För mig personligen har ett engagemang i Piratpartiet alltid varit att kämpa i motvind och uppförsbacke. Frågorna partiet står för är “nya” — många är inte insatta, andra är det, men har andra intressen för ögonen. Jag har emellertid insett att det jag tillför har ett värde. Jag hoppas att du tar tillfället i akt och tillför dina värden du också.

Riksdagen har med all önskvärd tydlighet visat att de inte bryr sig, det är faktiskt dags att påpeka det med kraft.