Härom dagen frågade jag om det är okej att bedriva valrörelse på twitter, vilket resultade i en postning där jag tipsade om hur man kan följa diskussionerna där. Så här några dagar senare har jag klurat ut varför jag kände ett slags motstånd, nånstans, mot att göra dylikt.

Om man slänger ur sig en kommentar, en åsikt, är den inte alltid genomtänkt till vardags. Ibland kan det vara för att vara rolig, ibland för att vara elak (för att jämna ut vardagen), finns säkert massor av anledningar som inte handlar om genuint intresse för politik.

Risken, jag upplevde det som, är att om man riktar sig till alla de som diskuterar Piratpartiet är att man kanske “skrämmer bort” folk. Det kan kännas utsatt att inte få tycka, och det kan kännas lugnare att låta bli. På nåt vis kände jag att man måste liksom låta folk få tycka utan att omedelbart reagera på det.

Detta går lite hand i hand med ett dilemma jag upplevt tidigare — att kommentera på en bloggpostning där det är modererade kommentarsfält. Jag sitter alltid då och funderar, hur många har skrivit innan mig? Kommer det att uppfattas som att en helt hord med människor kastar sig över nån som “tycker” i sitt lilla vanligtvis stillsamma hörn?

Alla är dessutom inte lugna och sakliga när de kommenterar, även om jag nu kan tycka att Piratpartiet har fått en emellanåt orättvis bild av sig att vara aggressiva. Men det räcker ju med att en är det, så åker resten av oss med badvattnet.

Jag skulle faktiskt önska att de som känner tillfällig frustration, ilska eller så, sätter sig på händerna en stund och låter nån annan komma till tals i såna lägen. Jag blir också förbannad, frustrerad och ledsen ibland, vet att det kan vara svårt. Men oftast handlar det om renodlade missförstånd och det kan vara värt att ta det lite lugnt.

Sen går det såklart inte att försäkra sig mot att någon tolkar en som aggressiv, då får man väl helt enkelt lämna ordentligt med svängutrymme till folk så de inte känner sig trängda. Det handlar ju om att möta en människa.

Nåväl. Jag tänkte i alla fall prova på lite twittervalrörelse. Det måste finnas gränser för hur pass stor hänsyn man ska ta, och som nån sa till mig: “jamen, de tar ju liksom inte hänsyn till dig eller dina känslor, så varför ska du?”.

Nu kan jag tycka att två fel inte gör ett rätt. Men jag tänkte i alla fall prova på det. För grejen är, i och med att jag arbetar heltid kan jag inte valarbeta på gator och torg som många andra. Jag har iofs min bloggplattform, men är mer en plats för redan frälsta. Det är svårt att nå ut till andra.

Det är helt enkelt en bra grej för mig att vara volontär och valarbetare från datorn när tillfälle ges. Så i ett par dagar har jag provat att följa twitterflödet för Piratpartiet, och förhoppningsvis inte alltför påfluget nappat på några krokar för diskussioner.

Alla måste ju inte tycka som jag, är min grundinställning, men jag kan i alla fall göra mitt bästa att peta på renodlade missförstånd eller så. Bonusen blir att jag faktiskt blir lite inspirerad av de jag pratar med också, och tar intryck.

Sen får jag väl försöka känna efter hur mycket jag vill göra det, det får nog hänga lite på dagsform och arbetsschema (vilken inte är en lek just nu). Jag har i alla fall tyckt det varit roligt de senaste dagarna. Kanske kan det vara ett tips för dig som sitter i samma sits som jag? Facebook finns inte jag på, men det kanske funkar ungefär så där också? Tipsa gärna vidare i kommentarerna!

Här i alla fall lite olika saker från Kampanjbloggen om vad man skulle kunna göra för att bidra till valrörelsearbetet.