Ställde frågan vilka politiker som är roliga att lyssna på i debatterna — jag har själv inte känslan av att det är särskilt många som är sådär jättekul? Inte bland pirater heller, ska sägas.

Hans J brukar ofta lyfta Nigel Farrage som rolig att lyssna på. Han är en brittisk EU-parlamentariker som exempelvis förutsåg problemen i Grekland redan nåt år innan det hände. Inte för att jag håller med om allt han tycker — men han säger det väl och han har uppnått något av en kultstatus online.

Jag har sagt några gånger att det skulle vara kul att se Schyman och Reinfeldt debattera till exempel. Inte för att någon av dem är kandidater jag skulle rösta på — men för att jag misstänker att det skulle bli en skitrolig debatt som väcker känslor.

Egentligen är det väl bra att det är ont om “clowneri”, även om en del använder sig av uttrycket pajas när det recenseras. Det är mest bara skällsord i största allmänhet för att man håller på fel lag. Jag är mer ute efter det roliga som känns inspirerande. Den där gnistan som förklarar varför politik kan vara roligt att engagera sig i.

Nu har jag visserligen mycket att göra på jobbet, men håller ändå ett halvt öga på den politiska sfären och tycker mig inte riktigt se några avgörande debatter över huvud taget. Det mesta är ganska strömlinjeformat och trevligt, trots spådomar om motsatsen.

Det anklagas förvisso för att vara fult här och var, men egentligen så är det ganska få vågor i vår lilla damm och de flesta håller en ganska schysst ton. Nåt att vara stolta över, kan jag tycka, men börjar undra om “offret” är det roliga, det kvicktänkta — är spontaniteten död bland politikerna?

Det blir intressanta kontraster mellan det korrekta och den längd man måste gå för att få uppmärksamhet. Välkammad lågmäldhet, är så att säga facit — det upplevs trovärdigt, och inte helt utan anledning. Men för att få chansen att framstå som trovärdig måste man bränna lite stålar och våga förnedra sig. Vet inte riktigt vad det finns för slutsatser att dra av det, men funderar på det ibland.

Jättekul i alla fall Mufs kvicktänkta video som paroderade på Butleridén. Tanken Jämtin hade var ju att ge utrymme till skratt och kärlek, och det får man väl säga att hon lyckades med! Härligt vågat från alla inblandade, kan jag tycka.

Vi har ju också sett lite remixade affischer som livat upp lite, såklart, men det är ju av oss vid sidolinjerna. Sen hoppas jag verkligen att några politiker hänger på och spelar Starcraft.

Det finns många, allvarliga aspekter av vårt samhälle idag — personligen tycker jag som bekant att det allra viktigaste, kampen för demokratin, missas — men det är ovärderligt att använda sig av skrattspegel ibland.

Det är dock inte riktigt samma sak som inspirerande politiker som håller liv i politiskt intresse och inspirerar till nya stordåd. Har ni några “idoler” i årets valrörelse? Fixar ni att utse någon sådan, eller är det bara “den egna ledaren” som gäller, alldeles oavsett? ;)

Eller är jag för oseriös nu?