Det har inte varit lätt att vara piratpartist den senaste veckan, men idag blev jag i alla fall påmind om varför jag är det. Jag hade redan förstått att nåt riktigt bra var på gång — det var Ricks inlägg och en artikel i Expressen som gjorde att det inte kändes som en större överraskning att Julian Assange nu börjat samarbeta med partiet.

En del anser att det riskerar fläcka ner Wikileaks, att en politisk organisation kan se ut att ha nåt slags inflytande och därmed kan neutraliteten påverkas. Vilket jag väl iofs kan tycka är relevant kritik.

Förhoppningvis är detta emellertid inte en evighetslösning.

En site som är såpass viktigt för samhället ska kunna hitta sin egna plats utan vi ska behöva bilda murar mellan den och attackerande myndigheter, inhemska såväl som internationella.

För det är faktiskt det man måste förstå här. Hoten mot siten är verkliga.

Piratpartiets arbete ämnar ju lägga grunden för demokratiska förstärkning parlamentariskt i längden. Ibland måste även politiska partier visa handling som stöttar orden.

Den viktiga, som jag hoppas kommande, debatten om hur vi förhåller oss till fri information och kunskap och hur det påverkar vår integritet — fördelar såväl som nackdelar, kräver att vi inte stängt av möjligheterna redan i förkant.

När Cecilia Malmström ser över möjligheterna, vid sidan om ett antal stora och mäktiga organisationer, om hur man begränsar och styr upp internet så handlar det inte om att förbereda samhället för förändring. Det handlar då om att förhindra utvecklingen.

Det stöd vi kan erbjuda Wikileaks är oerhört viktigt, men det stöd det svenska folket kan erbjuda demokratin är än viktigare. Vi måste våga satsa på ett bevarat och förstärkt rättsamhälle, våga avfärda idéerna om att vi förvandlas till ett gäng vildar om vi inte kontrolleras till varje pris.

Så lite dysterkvist som jag vill vara — det är ju så mycket som är så fantastiskt positivt i världen — så måste det sägas. Tiden håller på att krympa ihop, medan de polisiära insatserna för att kontrollera människor som inte begår några brott utökas.

Efter valet så kommer riksdagen att implementera datalagringsdirektivet som en horribel parallell till FRAs massavlyssningar. Vem vet hur länge vi kan erbjuda det skydd en site som Wikileaks behöver.

Allt färre vågar. Det är ett allvarligt problem som vi måste orka fortsätta adressera. Flera av oss må vara de sista på listan, men vårt ansvar blir sannerligen inte mindre för det.