Jag stör mig lite på hur lätt Maud Olofsson kom undan med sitt misstänkliggörande av Thomas Bodström. Ett obehagligt tecken i tiden.

Det började med att Thomas Bodström fick kalla fötter och hoppade av att genomföra ett urinprov, inför kamera. (Det blev ett stöd-PM från Piratpartiet.) Dagen efter kom nyheten om att Fredrik Federley fick “erbjudandet” om att drogtesta sig av sin arbetsgivare. Helt frivilligt, som det hette, det var ju ändå för hans skull, ungefär.

Maud Olofssons svar på det hela summerar upp hela problematiken kring varför “frivillighet” blir ett ord som inte betyder något: eftersom Bodström hoppade av är han per definition skum. Så mycket för den frivilligheten, med andra ord.

Nyheter 24 följde sedan upp det hela med att ytterligare tvinga Bodström till lite “frivillig” drogtestning genom att erbjuda sig att testa en hårtuss från honom de har till förfogande.

Säg de människor som ska klara av att säga nej till drogtestning när det är den här sortens frivillighet vi snackar om. När kulturen tillåter att man inte respekterar ett nej, där omgivningen får påstå att det är den som säger nej som gör fel.

Vi som samhälle har inte bara möjlighet utan också ett ansvar för att berätta att detta är fan inte okej. Att våldta någons integritet för att det påstås vara frivilligt är absolut inte acceptabelt.

Det borde egentligen vara mer obehagligt att en justitieminister jämför drogtestning med vilken vardaglig händelse som helst. Jag upplever det som att hon äter lite lort för att lotsa in oss i en värld där vi ska tvångsmatas med lera.

Det är såklart stor ironi att det är just Thomas Bodström som får kalla fötter, det råder det inga tvivel om. Mannen som anser att massavlyssning är bra för Sverige. Men det innebär inte att det Maud Olofsson och Beatrice Ask denna vecka gjort på något vis är acceptabelt och det vore tjänstefel av oss alla att låta det passera utan att säga ifrån.

Sanna Rayman skriver mycket bra om hur valrörelsen behöver dras upp ur pottan — och jag skulle vilja be, på mina bara knän om det behövs, att lyfta det oerhört allvarliga som inträffat. Vi måste alla hjälpas åt att förklara att det inte är åt det här hållet vi vill gå. Kan media gå upp i limningen över en minister som inte betalar tv-avgift borde det vara ännu lättare att ryta ifrån när två framstående regeringspolitiker säljer ut vår integritet så här lättvindigt.

Vi vill inte misstänkliggöras till vardags. Vi är inte kriminella eller brottslingar för att vi råkar känna respekt för vår egen integritet. Det måste bli ett slut på detta.

Maud Olofsson och Beatrice Ask måste ställas till svars rejält för detta övertramp. Beatrice Asks totala ignorans vad gäller integritetsaspekter måste ifrågasättas. Maud Olofssons misstänkliggörande av Thomas Bodström måste ifrågasättas. Alliansens lättvindighet kring vår integritet måste ifrågasättas. Hela riksdagens svårigheter att använda sig av proporitionalitet och respekt för våra privatliv måste ifrågasättas.

Varför?

För att det idag blivit okej att påstå att folk måste bevisa sig vara oskyldiga till brott och misstänkliggöranden. Det är en skam för oss alla att vi befinner oss där som samhälle.

Det är inte okej att människor till vardags är redovisningsskyldiga med sina privatliv. Det är inte okej att föräldrar ska behöva gå med på att deras barn uppfostras till genomskinligt allmängods för stat och arbetsgivare. Det är inte okej att vi slentrianmässigt behandlas som sämre sortens patrask och oförtjänta av vanlig jävla respekt.

Det måste bli ett slut på detta omgående. Det är inte mig det är fel på som blir förbannad över tanken att jag avlyssnas, kartläggas och utstå ständig nedvärderande och misstänkliggörande behandling. Det är inte jag som går över några gränser.

Det är regering och stat.

Nu får det vara nog.

Uppdatering: Även Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om detta nu, i Expressen.