Jag tror på kvinnors lika rättigheter. Emellanåt när jag diskuterar svårigheterna med att kalla sig för feminist idag, så påpekar en och annan att jag knappast har nåt att klaga på.

Och det stämmer — för min egen räkning behöver jag i stort inte bråka om jämlikhet. Förutom att utstå ett och annat sexistiskt klavertramp så lever jag ett emanciperat liv. Men detsamma gäller ju även andra viktiga samhällsfrågor som jag valt att ta ställning för: det är inte i första hand mig det hotar när vi snackar avlyssning eller “frivilliga” drogtester i skolan, exempelvis.

En princip är inte nödvändigtvis avhängigt av hur ens personliga liv ser ut, även om det ofta är en bidragande orsak. För att hårdra det, så skulle det innebära att vi inte skulle ha några djurskyddslagar eftersom vi inte är djur. Eller nåt. Såklart vi tänker utanför våra egna ramar så länge vi fixar att identifiera oss i problematiken på ett eller annat sätt.

Vi lever i ett märkligt skifte där både män och kvinnor utmålas som ondskefulla och hela situationen andas ett “nåt måste ge med sig”. Jag är inte riktigt säker på varför det är så här. Måste ett kön vara mäktigare än det andra? Alldeles oavsett blir det ju inte jämlikt?

Jag vet inte hur många gånger jag sett diskussioner gått i kras för att orättvisor ställts mot varandra. Jämlikhet ska väl knappast handla om att orättvisor fördelas jämnt? Ibland kan jag tycka att folk alldeles för lätt släpper sin förmåga till medkännande till förmån för ett bråk som ger precis ingenting. Alla vill bli sedda och alla känner sig förbisedda.

En urtypisk kommentar kan se ut ungefär såhär:

Kvinnor är fan jämställda oss män och de ska fan inte komma och tro att de är nåt. De nöjer sig inte förrän de kastrerat oss allihop.

Det nedsättande tonfallet verkar liksom inte slå den som skriver eller förstå att det säger emot det första påståendet som görs. Grovt och hotfullt ska sättas mot en annan, precis lika obehaglig attityd:

Ja, alltså, man måste ju förstå att killen på dagiset inte får vara ensam med barnen — man kan ju liksom inte VETA säkert nu för tiden.

Det här är apstora frågeställningar som allt som oftast rinner ut i diskbänksretorik, pedofil- och våldtäktsanklagelser och sexistiska, motsägelsefulla kommentarer.

Själv tycker jag att det är oerhört tragiskt att män kollektivmisstänks pga att det existerar våldtäkter och pedofiler i vårt samhälle. Jag tycker dessutom att det är oerhört tragiskt att så många, vad det verkar, automatiskt tror att en kvinna är en lögnaktig manshatare när hon vill hävda sin rätt.

Jag är väldigt osäker på varför så många av debattörerna signalerar att jag måste välja sida. Det känns så självklart att jag måste ställa upp på allas rätt — annars får ingen rätt?

På sistone har jag börjat se det här evighetsgrälet som nåt slags symptom på problemen i samhället överlag. Att det handlar om att misstänka folk, att man är lite dum som “går på” att någon lider av en situation. Att folk som behöver bidrag nog är en fuskare. Att de som fildelar antagligen är stöldbenägna icke-tänkande individer. Osv.

En attityd som lever så starkt att när någon försöker försvara sin rätt till ett privatliv så upplevs det som hotfullt. Som om det automatiskt handlar om att dölja ett kriminellt eller moraliskt felaktigt beteende.

Det är faktiskt ganska obehagligt att medmänsklighet börjat framstå vara något av en samhällsfara idag. Och jag är jätterädd för att just den trenden skapar en masspsykos av att det gäller att lura andra innan man blir lurad själv.

Då bygger man plötsligt det man är rädd för.