…Egentligen hade jag tänkt att tipsa om vad som antagligen är dagens stora diskussion (i ev. begränsade kretsar); den spektakulära läckan. Någon har lyckats hacka SDs databas över “sympatisörer”*. Nikke har kollat runt lite.

Men jag liksom fastnar i nån slags inre diskussion om hat, vad det är, vem som har rätt att känna det och andra småsaker… (ja, jag är lite ironisk.)

Som jag skrivit, till och med före valet, så är det bara att respektera om folk röstar SD. Ett eventuellt misslyckande i att tackla sakfrågorna eller de grundläggande problemen kan inte riktas mot de individer man lyckas identifiera. Ett intellektuellt ställningstagande, kan jag väl säga.

Jag har varit lite bekymrad över att så många skrivit och med känsla deklamerat att de minsann inte är rasister även om de röstar på SD. Eftersom jag tenderar att tro på folks ord, så har det känts smått bekymmersamt att SD därmed lurat potentiella väljare, eftersom det för mig aldrig rått några tvivel om att det är just rasism de företräder.

Men den senaste månadens utfall mot grupper i mänskligheten, där inte minst kvinnor överlag utmålats som djävulens avföda, är det nog mest bara att konstatera att det lever ett hat i samhället, som trots att man inte vill kalla det för hat, svårt att kalla nåt annat.

Det är såklart inte medmänsklighet eller kärleken till den nästa som driver tankar om att vissa helt enkelt inte ska ta plats. En instinkt om att inte vilja vara hatisk eller vara rasist är väl bra på sätt och vis, men blir bara läppars bekännelse.

Vi har lärt oss att säga att vi inte hatar, men ändå lever hatet starkt i samhället — och vi verkar vara omedvetna om att det är precis det vi gör. Vi ska inte hata, det är inte fint, det är inte utvecklande, det är dåligt. Alltså hatar vi inte, vi har “starka åsikter” möjligen, men så ointelligenta är vi inte att vi säger oss hata generellt sett. Vi är ju inte nazister, typ, vi är bättre än så…

Jag är såklart inte det minsta undantagen från den här problematiken och stora förändringar börjar vid den egna dörren. Jag vill ju helst inte hata rasister, men det är väldigt svårt att inte känna ilska och till och med förnedring i viss mån. Man måste ju kunna försvara sig, tänker jag, och inser att det är precis samma jäkla resonemang “på andra sidan myntet”.

Alla försvarar sig mot sina fiender, inbillade i de flesta fall. När vi försvarar oss känner vi oss fyllda av en kärlek (faktiskt) och gemenskap mot det vi kämpar. Inte undra på att vi inte kan identifiera vårt egna hat, eller tillåta en etikettering som går emot själva känslan i ordbetydelse.

Massor av energi har gått till att få människor att erkänna en etikett de inte velat kännas vid. Massor av mer energi lär fortsätta gå till det, misstänker jag.

I praktiken är hatet okej, så länge det är rätt grupp som hatas, alldeles oavsett social konstellation. Även om ingen vill gå med på att kalla sig rasist eller inse att de ingår i en potentiell lynchmobb. Hatet finns där, alltid, och individuellt bestämmer vi oss för när hatet är bra och när det inte är bra. Hatet har sina bra sidor som förenar och sina dåliga sidor som separerar.

Så hur ser man skillnad på ett konstruktivt hat och ett destruktivt? Eller inbillar jag mig bara att det finns såna här nyanser? Är “hat” alltid fel?

Jag hatar t.ex. tanken på det framväxande kontrollsamhället. Ett samhälle som i dagarna har rysansvärda paralleller med historiska lågvattenmärken. Tanken är att jag så att säga ska vara positiv när jag bekämpar detta. Jag ska på något vis signalera positivitet och glädje, då jag egentligen mest känner i viss mån skräck och till stora delar maktlöshet.

Det är ju t.ex. väldigt lätt för mig att presentera Piratpartiet i positiv dager, där politisk utveckling är ett faktum och fantastiskt på alla sätt och vis. Det är dock en helt annan femma att beskriva verkningarna av ett datalagringsdirektiv eller vad massövervakning innebär i praktiken med FRA-lagen.

Jag känner alltför ofta likheterna med Sverigedemokraternas framväxt och värjer mig, samtidigt som jag inser att det är allmänmänskligt. Det är så här vi fungerar, vi har bara X antal verktyg på vår Leatherman, och det är samma verktyg vi använder vad vi än gör.

Hatet ger energi att kämpa, hatet mot rasism ger lika mycket inspiration som hatet mot invandrare. Hatet i sig har inga preferenser, det är ett verktyg vi tar till när vi tycker oss behöva det.

Jag vet varken ut eller in. Jag skulle gärna sträva mot lite mer Dalai Lama och lite mindre Hitler — nån balans däremellan vore fint. Lite samhällelig och individuell självinsikt. Lite ansvar på riktigt, inte den där sorten som är självursäktande.

Vända ena kinden till är fint, att stå upp för sin rätt är också fint. Otroligt frustrerande att gå runt och fundera på det här. Men ruskigt nyttigt.

*=Torbjörn tar i kommentarsfältet upp problemet med att säga att listan består av sympatisörer.