Jag har haft lite “mediasemester” i nån vecka — inte helt självvald, eftersom tiden fyllts med annat, men ganska värdefull trots allt. Jag har kort sagt ingen aning om vad som pågår, även om jag sett att rättegången mot The Pirate Bay pågick i veckan och avslutades i fredags.

När jag inte hänger med i rapporteringar och diskussionen normaliseras världen på ett ganska intressant sätt. Omedelbara och akuta “farligheter” tonar ut, och det största bekymret blir vad jag ska äta till middag. Det finns en omedelbar trygghet i att förhålla sig ignorant till världen i stort.

En trygghet som vi regelbundet ser exploateras, såklart. “Lita på mig”, blir ju ett användbart argument för att få utrymme att agera mot människors intressen.

Anna Troberg citerade Christian Engström på valvakan om att “man aldrig behöver oroa sig för att ondskan tar slut”. Så är det, man behöver inte sitta jour eftersom summan av galenskaper är konstant. En Svenssons vardag består av att lita på människor som representerar dem och sen förhålla sig till den besvikelse som uppstår när de blivit överkörda i all välmening.

En fundering som lurat i bakhuvudet under den här veckan är om huruvida jag ska ställa upp (om jag blir tillfrågad) som styrelsekandidat till det stundande valet i Piratpartiet. Några har försökt att övertala mig att göra det — det vore värdefullt, sägs det, inte minst eftersom om jag visar mitt engagemang, så övertygar det andra om att partiet är värt att satsa på. Att jag på nåt vis legitimerar PP.

Jag har inte bestämt mig, för jag tror att mycket av den “Makt” som jag ses inneha är avhängig av att jag inte är officiell representant. Att jag inte är delaktig i besluten gör att jag står fri och anses (så långt det nu går att räkna som) opartisk. Det finns egentligen inga åsiktsyttringar i partiet jag inte kan debattera, för jag representerar helt enkelt inga andra än mig själv.

Det är en styrka och faktiskt en komplimang till ett nytt politiskt parti att en sån här situation kan existera. Där någon ses som makthavare utan att vara det minsta officiell. Medlemsinflytande på riktigt, men ändå kanske svårt att sälja eftersom så många ser mig som makthavare.

Jag gillar den spänningen som uppstår i det. Jag gillar att det finns ett sånt utrymme. Jag gillar att det får vara lite “oordning” helt enkelt. Men förstår såklart att det kan vara stressande för andra.

Att hamna i styrelsen skulle vara ett effektivt sätt att ta bort makten från mig, i realiteten. Frågan blir då om jag är redo att släppa den för partiets skull. En intressant motpol till den sortens argumentation som går ut på att partirepresentanter som hittills setts som icke-optimala borde avgå för partiets skull…

Partiet blir liksom ett altare, där offer måste göras och min stora fundering blir vad det är som bestämmer vilka offer som måste göras. Partiet är såklart jätteviktigt — men för mig blir det aldrig lika viktigt som själva sakfrågorna och det är en fundamental balans som jag hela tiden har med mig.

Kanske behövs det i styrelsen, kanske behöver det trycket komma “utifrån” — jag vet helt enkelt inte.

Å ena sidan kan det ses som feghet eller rentav signalera misstroende, å andra sidan känner jag att det lika gärna skulle kunna signalera politisk utveckling. Om någon inte är vald och påverkar partiet så går det inte att ifrågasätta den personen. Men om någon som inte är vald kan vara med och bygga, kan vem som helst vara med och bygga.

Slutar jag att skriva här på bloggen eller dylikt, fokuserar på andra saker och glider ut vid sidan om försvinner jag och min “makt” utan några problem. Kanske någon skulle undra “vart tog emma vägen?” men viktigare än så är jag inte idag i praktiken.

Jag kan inte låta bli att känna att det är skönt att kunna ha medinflytande — och ja, makt — utan att behöva offra mig för ett parti. Det känns likaledes skönt att ett parti kan ha medlemsinflytande på riktigt i sin partikultur, faktiskt. Jag upplever det som att det är den vägen man måste våga prova att ta för att försöka undvika besvikelser.

Ni får ursäkta att det blir lite egovarning, jag måste utgå från mig själv när jag tar beslutet. Men skulle välkomna lite synpunkter från er andra. Vad tycker ni? Jag vill leva som jag lär och är inte säker på att göra det “konventionella” som en slags kompromiss, tills vi kan utvecklas utanför de ramarna, är rätta vägen.

Hjälp mig att fundera.