Många liberaler har saknat hemvist. Och rätt länge dessutom. Niclas har gått ut med sitt Liberala Demokraterna. Alexander Bard har dragit igång ett initiativ (med samma namn) från det numera nedlagda Liberati. Nån sa att det fanns ett tredje alternativ också, men kunde inte hitta i skrivande stund, tipsa gärna i kommentarerna.

Det ligger uppenbart i tiden, det är dags för ett liberalt parti. Flera har slutat ifrågasätta och drar igång det själva.

Mina funderingar om vad liberalism är dammades i och med detta av. För nåt år sedan eller så, så erkände jag utan omsvep att liberalism väldigt länge innebar “högerpolitik” för mig. En klassfråga och fördelning av skattemedlen. Liberalism var lite som att kasta folk för vargarna.

Med tiden har jag kommit att förstå att jag är ganska liberal, när jag försökt förhålla mig till själva ordbetydelsen. Jag tycker att det är värdefullt att vuxna får vara vuxna och ta sina egna beslut, så länge det inte skadar andra. En inställning som är applicerbar på det mesta här i livet, faktiskt.

Dock har jag hamnat i en liten “andrafas” när det gäller att känna lite svårigheter med att känna nån slags tillhörighet till liberalismen som sådan. Detta för att jag upplever ganska många självutnämnda talespersoner för liberalism vara smått… ptjaa… fascistiska emellanåt, om ni ursäktar.

Många som talar om individens fria val men inte kan låta bli att klanka ner på andras, alltså. Liberalism tycker jag alltså inte att det handlar om när det hackas på andras val av livsstil. Men det är nog mänskligt nånstans att när man sett ljuset själv i nån fråga så vill man gärna få med andra.

Jag har t.ex. funderat mycket på varför sexualliberala frågor oftast piffas upp med anklagelser om att människor som tagit, i kritikerns ögon, fel ståndpunkt är “Nuckor”, eller dylikt. För att försöka förklara: Ponera att jag valt att strunta i sex — självvald nucka för att spetsa till det — är det inte väldigt oliberalt att ifrågasätta mitt personliga val då?

Visst ska det ifrågasättas när nån sitter i en maktposition och försöker bestämma enligt dennes idéer om vad som är acceptabla livsstilsval. Men det förvånar mig ständigt att så få liberaler verkligen LÅTER liberala — utan snarare fördömande — när de sågar tokigheter.

Det bor en otroligt viktig pedagogisk uppgift här nånstans. Det är viktigt att folk förstår värdet i att kunna få styra över sitt liv i så stor utsträckning det är möjligt, kan jag tycka.

Problemet är inte att befinna sig i en självvald norm som passar in med de som styr. Utan att inse att det är värdefullt att andra får välja det som går utanför ens personliga tycke och smak. Lite besläktat med vikten av yttrandefrihet — den finns inte för att folk ska tycka rätt utan för att vi ska kunna tycka “fel” utan att bli straffade.

Om jag skulle råka ha samma värderingar som nån minister om en livsstil så är det viktigt att jag personligen inte känner mig påhoppad när den representantens beslut eller förslag kritiseras, helt enkelt. Utan förstår att det är en rättighet som även andra borde få inneha. Samt att mina livsstilsval inte hotas för att andra väljer annorlunda.

Det behövs en diskussion om vad liberalism är, kan jag känna. Jag tror nämligen att flera skulle kalla sig liberaler om det inte så ofta andades översitteri.

Nånting som kanske tar fart nu, med de nya liberala alternativen som gror i faggorna. Politisk förnyelse, även om det nu handlar om gamla idéer som glömts bort i samtiden, är ett sundhetstecken.