Jag skrev min fundering om vad vi tillför, om något alls, som politiska bloggare och det har dykt upp flera läsvärdheter med anledning av det. Först ut var Rosmari, som lyfter lite olika bloggar hon upplever vara föredömliga, Soilander t.ex. som även han skrivit lite i ämnet. I kommentarsfältet hos Rosmari hittar vi bl.a. Karin, som jag tycker har en viktig poäng:

Och det politiska bloggare borde lära sig att även det lilla är politik. Att familj är det, att åldersgräns på bio kan vara viktigt för en viss grupp. Jag tycker inte om att att man talar om för mig vad jag ska skriva om. Eller vad jag ska tycka. Jag vill påverka men jag tror inte att man gör det med frågor som inte når vardagen. Jag tror på politisk bloggande, men närmare vardagen. Därför kommer jag att börja blogga politiskt igen på en ny sida. På mitt eget sätt och om vardagen. Jag vill påverka men inte vara styrd.

Det är viktigt och det är nånstans vad jag är inne på också — saker blir “för stora”, för långt ifrån vardagen. Det blir själva avvägningen mellan att agera “politiker” och skriva om saker som berör en på ett mer vardagligt plan, som ibland blir svår att göra. Men den här postningen ska inte svälla ut alltför mycket med mina egna funderingar, så jag fortsätter att lyfta lite fler reaktioner:

Alexandra är inne på sina personliga erfarenheter, som är grunden för hennes bloggande. Hans resonerar lite kring hur han inte upplever det som att han påverkar i “bloggbubblan”, eller ens har behov av det, och det känns lite som att MäPel sätter lite fingret på just det där genom att uttrycka det som att ibland är det mest bara skönt att “få ur sig skiten”. En känsla jag kan känna igen. Sen tycker Tomas rätt och slätt att det är bättre att hålla klaffen än att vara tråkig.

Det är lite intressant att jag inte riktigt kan nöja mig med att referera till postningar, det är i kommentarsfälten mycket intressant dyker upp, jag hoppas att ni passar på att läsa igenom där när ni besöker länkarna. Under mitt inlägg skrev Klara exempelvis om vikten av folkbildning. Detta ämne inspirerade Lars-Erik att utveckla lite tankar. Anna Troberg har dessutom bestämt sig för att bli “mindre mesig” när hon bloggar.

Gert Frost hade intressant nog en parallell diskussion om vikten av att länka med Brit Stakston, som han knöt ihop med lite tankespår. Det är ju så att det som är intressant, läs- och eller tänkvärt är något jag älskar att lägga till som en dimension i mina blogginlägg. Och det som Brit nämner i kommentarsfältet — fördjupning och varför inte faktaunderlag — är ovärderliga inslag.

Men länkning är inte helt positiv eller särskilt enkelt att förhålla sig till emellertid. Hur långt kan man gå i sitt samordnande, som Johanna t.ex. beskriver i sin “bekännelse”. Blir listorna, som mäts efter antalet inlänkar, viktigare än innehållet och kan det rentav sänka kvaliteten på den politiska diskussionen online. Kjellberg är inne på ämnet, som även konstaterar att han haft stor glädje av att inte helt och hållet partietikettera sig.

Erik Laakso säger sig kasta lite sten i glashus och berättar lite om sitt beslut att kliva av Netroots, samordningen för S-bloggare. Likriktningen som uppstår får sig en känga, och återigen vill jag lyfta ett utdrag ur ett inlägg i kommentarsfältet, denna gång Joakims:

Politiska bloggar är TRÅKIGA. De är tråkiga därför att de inte vågat sig ut i sociala medias osäkra tassemarker. Istället har de valt det trygga. Och det trygga, i svensk politik, är trots allt att tänka precis som man tänker i partiet i stort. T om Piratpartiet har tappat bollen och konformerats till en grå, trögflytande verbal massa som Tycker en massa saker, men Säger väldigt lite.

Rädslan för att kritisera sina partikollegor har tagit överhanden. Förmodligen – kanske är jag på tunn is nu men skit samma – för att alla politiska bloggare drömmer om att bli en ny Jonas Morian (som är en mästare på att säga just ingenting men på ett sånt sätt att det låter som om han är en “nätrebell”, jämfört med mer traditionella politiska taleskanaler).

Ska man tänka på sin karriär kan man inte be partiledaren att fara åt helvete, även om det är vad man vill.

Det är flatheten som gör politiska bloggar tråkiga. Somliga riktigt tråkiga. Kotterier, som på S-info och Netroots eller mellan “borgerliga” bloggar, gör flatheten än mer helt fri från uppstickande ytor. Så vad man har kvar är helt enkelt – ointresse.

Tycker alla har intressanta vinklar — en del bekräftar mina funderingar, andra får mig att fundera i lite nya spår. Men så ensam man är när man skriver en blogg, så är det för mig i alla fall mycket mer givande att ta intryck av andra. Tack allesammans.