En sak som är ganska irriterande med internet är det där med att saker blir gamla fort. Jag skojar ofta om hur nätet kan räkna sin egen tid, ungefär som hundår eller nåt. En vecka är jätteläääänge i internettid. Ni fattar.

I vilket fulla fall, så stör det mig att få höra att nåt är “old”. I några chattkanaler jag hängt i så har folk i princip slutat att säga eller påpeka dylikt, vilket är jättebra. Men det lever kvar ändå, det där med att nåt är oooold.

Vi ska ju helst inte skriva om nåt som känns alltför gammalt. Såvida det inte är så gammalt att det blivit aktuellt igen. Eller nåt. Vi ber nästan om ursäkt för det — t.ex. så kan man känna igen det där i Sanna Raymans utmärkta artikel om kultur och censur. Hon tar upp en händelse som har nåt år på nacken och jag är inte riktigt säker på varför den detaljen måste betyda något.

Kanske är det för att det händer nåt, hela tiden, online. En barmhärtig matta av glömska kan vara användbart. Men det finns saker som egentligen inte alls ska behandlas som om det är gammalt och därmed underförstått ointressant.

Vad gör det här behovet av att det ska vara aktualiteter? Hur påverkar det oss?

Jag har sen i början av veckan tänkt försöka sätta mig in i det faktum att Sverige “befinner sig i krig”, enligt nån rubrik jag skymtade som hastigast på Aftonbladet. Sen springer det tydligen runt nån riktigt ruskig dåre och skjuter folk i Malmö dessutom, måltavlan är invandrare.

Stora saker som jag känner att jag behöver veta mer om.

När jag väl nu tar mig en stund att försöka läsa ikapp om händelserna känns det lite som att det redan passerat. Inte att Afghanistansituationen är avhjälpt eller att Malmöiterna fått tag i mördaren — men det känns lite som att jag missade tåget. (En stund efter publicering åkte Malmösituationen upp igen.)

Artiklarna har runnit undan, det kan ju inte toppa siterna för evigt. Jag måste tackla det som “konsument av information” och motstå impulsen att det “inte är aktuellt” längre, bara för att jag inte hängde med i snacket det ögonblick det publicerades. Och faktum är att inget riktigt försvinner online, det finns där om jag vill få tag på det.

Information kommer hela tiden och det är upp till var och en av oss att försöka hänga med i flödet. När jag som jag just nu har rätt mycket med jobb och vardag är det lätt att känna att det enklaste är att strunta i det.

Det är skrämmande lätt att skaka av sig obehaget över att det är så och fortsätta pyssla med annat.

Ibland så funderar jag på vad som händer med all information. Vad ska vi göra av allt? Vi vet vad staterna runt om i världen vill göra med den — men vad vill vi enskilda svenssons?