“Guns don’t kill people, people kill people” är en vanlig slogan i den amerikanska debatten kring innehav av vapen. Vissa människor har inte den karaktär (eller vad man nu ska kalla det) som krävs för den frihet att bära ett vapen innebär, om man ska hårdra det. Min tolkning av den debatten är om en sådan rättighet ska få vara kvar när oskyldiga betalar det högsta priset tänkbara, sina liv, för den.

Det händer ibland att jag slås av likheterna mellan den diskussionen och den om internet. Åsa Erlandson skrev en i stort läsvärd krönika om mobbing, men intrycket texten ger är att det på något vis är internet som är problemet. Internet är naturligtvis inte skurken här, utan människorna som mobbar.

Även om Åsa Erlandson uttrycker det som att internet inte ska vara laglöst land, så handlar det faktiskt inte om olagligheter när nätmobbing eller näthat är på tapeten.

Social inkompetens, nedlåtenhet, överlägsenhet, avsaknad av empati, svårigheter att uttrycka en motstående åsikt utan att gå till personangrepp och andra brister är inte olagligt.

Visst, det finns de som går över gränser och hotar någon till livet och då finns det lagar. Brottet i sig räknas inte som särskilt prioriterat dock och det är svårt att få hjälp från polisen när sånt händer.

Där amerikanare skjuter varandra i alarmerande omfattning klarar kanadensare med likartade rättigheter av att förhålla det till ett minimum. Det är således inte nödvändigtvis själva rättigheten som är problemet och det blir därför intressant att fundera på vad det är som gör att skillnaden är så stor hur folk tolkar sina rättigheter.

Under min uppväxt var det makten som man skulle slå på ohämmat — idag kan man slå på vem som helst. Där Hasse och Tage en gång i tiden gjorde sig roliga på statsministerns bekostnad står Magnus Betnér idag och skämtar om sina barns dagiskompisars föräldrar.

Det är underhållande att läsa roliga sågningar, vi gillar putslustiga elakheter och de flesta känner sig nog lite nöjda när man hittar nån kul formulering som är lagom dräpande. Nästan oavsett målet för vitsigheten.

Det här ingår i vår samhällskultur. Det har etablerats av media långt innan internet fanns “i var mans mun”.

Missförstå mig rätt, jag sitter också och garvar. Det är inte som att det är helfel att utvecklingen gått åt det här hållet. Men det blir också konstigt att läsa kritik över tongångar när vi i princip alla ingår i att etablera den sortens sätt att “underhålla”.

Ingen gillar en kall fisk. Hetta, emotionalitet, passion och så vidare inspirerar. Förebilderna har allt mer blivit överlägsenhet, fördömanden och elakheter. Alltifrån ledar- och debattsidor ända ut i underhållningens jaktmarker, i tv inte minst.

Avsikten är inte att mobba, utan att få uppmärksamhet. Till bekostnad av andra människor, måste vi börja förstå. För vi belönar taskigheterna och ignorerar det som anses vara det vettiga. Vi betalar priset för våra egna samhällskulturella val och det är dags att förstå kopplingen mellan vårt egna beteende och andras.

Media måste framför allt ta och kliva av sina höga hästar när de nu väl satt tonen. Och det säger jag fullt medveten om att även jag har ett ansvar. Men faktum är att internet speglar den samhällskultur som sen länge är etablerad.

Av nån anledning bortses det från konsekvent. Det skulle inte förvåna mig om flera känner att vissa “klarar av” att vara elaka på ett roligt sätt utan att det sårar. Fine. Men inse då att det ändå sätter ribban för hur hela debatten förs.

För att andra ska ta ansvar måste man försöka ta lite ansvar själv.