De senaste dagarna har jag funderat mycket över mobbing. Det är därför kanske inte konstigt att tankarna glider in på det där med korruption.

Nån sa till mig nån gång att vissa länder skulle gå under funnes det inte en i kulturen väletablerad form av korruption. Då jag själv blir chockerad över att höra om poliser som tar mutor i andra länder, går det inte att bortse från att vissa saker existerar även här. Likaledes systematiskt om än inte på samma sätt.

Sverige är litet, alla känner alla, alla har olika förgreningar av i stort samma nätverk. Nätverken går in och ur varandra och jag tror vi alla har känt av den där sortens sällskapliga nepotism, “plastnepotism” för att uttrycka mig lite modernt sådär, och som jag ser som en form av korruption.

Just det där med korruption är ett känsligt ämne. Vi ska så att säga alltid vara objektiva och balanserade men ingen människa i världen klarar såklart av att vara det fullt ut. På sätt och vis talar det för att vi behöver acceptera korruption nånstans.

Åtminstone så pass mycket att fatta att vi har den egenskapen vare sig vi vill eller inte. Om det så är vänskaplig sådan, nepotism, mutor eller rent av påtvingad medelst utpressning. Den förstnämnda väldigt vanlig — den sistnämnda den värsta sorten tänkbara.

Det är möjligt att nån tycker jag överdriver som får dessa associationer, även om jag inte är ensam om det, när jag läser Unni Drougges inlägg En författares död. Detta med anledning av att lanseringen av hennes senaste bok “Bluffen” tigs ihjäl.

Det ser inte bättre ut än att möjlighet finns för vissa gubbar att gå ut med påbud att inte uppmärksamma hennes bok. Större än så är inte nätverken i det här landet. Större än så är inte marknaden. Och det är riktigt obehagligt.

Kanske är boken skitdålig, tänker nån — men borde det i så fall inte rassla in recensioner som berättar det? Är inte Drougge en såpass namnkunnig författare att det borde generera nån form av medial reaktion? Som sagt — vi är inte ett stort land och “dåliga” verk skrivs det om också vanligtvis.

Nu håller jag själv på att läsa den, och kan berätta att den inte är dålig även om nu sånt är subjektivt. Jag hoppas fler hittar fram till den och får garva åt Guillou och andra. Samtidigt som det svider lite att förstå att en maktfullkomlig verklighet överträffar dikten.

Tystnad råder i mediahusen. Samma människor som påverkar samhällsklimatet och har åsikter om vanliga svennars mobbingfasoner. Jag mår faktiskt lite illa. Jag är helt säker på att vårt samhälle inte skulle gå under om denna plastnepotism skulle upphöra.

Tvärtom.