I Stockholm har SL ett gäng trafikvärdar ute i rusningstid som underlättar för chaufförerna på bussarna. Typ, de kollar av kort osv, så man kan gå in i mellandörrar och måste inte köa längst fram. I Hornstull står en kvinnlig sådan, varje morgon och tjoar och tjimmar och är en allmän glädjespridare, oavsett väder och vind.

Hon kliver emellanåt in i bussen och pratar skit med chauffören en stund och ofta så kramar de om henne. Jag kommer ofta på mig själv med att åka därifrån med ett leende i kroppen, tack vare henne.

Alla gillar det såklart inte, härom dagen var det någon som hade svårt att hålla avsmaken från ansiktet när hon skojade lite med någon annan(!) och jag funderade i mitt stilla sinne varför det är så. Absolut kan glädje vara ovälkommen ibland, när man själv inte är på humör, men det jag tänker på är något annat.

Det där ansiktsuttrycket man kan se ibland, jag vet inte om jag förklarar så bra, men som är lite överlägset. Som om den som är glad och stimmig är dum i huvudet. Levnadsglädje, snällhet och optimism ses av vissa som tecken på dumhet, väcker snobbismen till liv.

Man kan ibland se det i avskyn för s.k. modebloggare som lite naivistiskt blir lyckliga över ett par skor och kanske behöver tampas med nån som provoceras och blir arg på det. Jag tror ni fattar.

Är det så att man är lite dum nånstans, som är snäll och glad? Är det cynikern som tittar fram där?

Jag letar ofta efter tecken på mänsklighet och värme i vardagen. Bekräftelserna på att de flesta av oss är rätt okej och gillar ett gott skratt eller ett delat leende med en främling. Det är inte som att jag räknar alla gånger det händer — men det händer varje dag att det finns något att mysa över i vardagen.

Något som inte alls behöver ha med mig själv att göra, utan vad andra gör eller säger till varandra. Frågan är om det gör mig lite korkad, möjligen, i andras ögon. Jag bryr mig inte så mycket om det, jag mår för bra av det.

Jag vill i alla fall bli bättre på att försöka dela med mig av lite glädje — jag blir ju så oerhört positivt påverkad när andra gör det. Det är lättare i vardagen, ett leende, hålla upp en dörr, släppa förbi nån i kassakön på ICA, resa på sig på bussen… Det behövs inte så mycket.

Online är det inte lika lätt. Många gånger är tystnad ett tecken på positivitet, ungefär som att man skriver inte när man håller med, utan behöver lite adrenalin för att orka knacka ner några rader. ;)

Om det gör att jag ser korkad ut för vissa är ett ganska lågt pris, trots allt, när både jag och förhoppningvis andra har glädje av det.

Men jag kan inte låta bli att undra över hur cynikern gör för att må bra? Kanske är det så att den personen mår bra av att se vad den anser är dumheter eller svagheter. Man gör kanske rent av två flugor på smällen?