This indecision’s bugging me
If you don’t want me, set me free
Exactly who’m I’m supposed to be
Don’t you know which clothes even fit me?
Come on and let me know
Should I cool it or should I blow? (The Clash)

Så. Mona Sahlin ställer inte upp för återval i mars nästa år och spekulationerna för vilka kandidater som finns har redan dragit igång.

Lite tidigt kanske, men nån politisk konsekvens har inte diskuterats i nån större utsträckning ännu i och med detta, utan så länge nöjer sig rätt många med att rabbla namn. (Jag föreställer mig nästan hur det sys på symboliska långklänningar och baddräkter för poängsättningen framöver.)

Den största tanken jag går och bär på är dock — när är det bäst att stanna och kämpa och när är det dags att dra?

Jag läser Mary Jensens brev till Mona Sahlin, som har en nästan “Sex in the City”-känsla, med chick väska, knyck på nacke och fjädrande gång. Många, inklusive jag nånstans, tycker att partiledaren för S var värdig och kan hålla huvudet högt.

Ändå så är det nåt som är fel med den bilden. Varför är det inte strongt att stå kvar och fightas? Varför är det “där fick dom”, när vissa går och smäller igen dörren och i jämförelse riktigt bra kämpat av andra som stannar kvar och slåss?

Rätt många gånger när sådana här situationer uppstår har jag kommit på mig själv med att inte riktigt greppa vilken regel det är man ska rätta sig efter. Det blir lite väl unket när de som på olika sätt uttryckt att Sahlin borde avgå, idag tycker att hon “tog rätt beslut”, t.ex.

Ibland kan man läsa hur nån slåss för länge eller för mycket, doftar rättshaverist eller dylikt. Ingen vill hamna i den fällan. Samtidigt är det ganska tråkigt om det innebär att folk ger upp för tidigt. Lämnar walk-over till de som egentligen inte alls innehar nånslags problemformuleringsrätt framför andra. Och därigenom faktiskt sviker genom att vika sig.

Jag vet varken ut eller in. Var det ett bra beslut eller inte? För de som inte gillar Mona Sahlin eller Socialdemokraterna över huvud taget är väl svaret solklart. Men om man nu skulle försöka vara objektiv som omväxling, vad eller vem avgör egentligen vad som är ett bra eller dåligt drag när det handlar om att stanna eller gå?

Bortsett från individens alldeles egna rätt att bestämma vilka strider den ska ta, alltså.