Jag fyller femtio om några år. På sistone har den tanken dykt upp i hjärnan och jag har inte riktigt vetat vad jag ska göra av den. Ibland har jag tänkt att jag nog funderar på det för att det traditionellt handlar om “vad man ska göra” när man fyller femtio. Det ska firas på ett eller annat sätt. Stor fest, resa bort eller något dylikt, märka dagen på ett eller annat sätt.

Det har blivit lite problematiskt att fundera på det. Inte för att jag har ångest över att bli ett halvt sekel, det känns rätt bra faktiskt. Inte heller att jag på hela den här tiden misslyckats med att komma underfund med vad jag vill bli när jag blir stor. Tack och lov flaggade en mycket förståndig kvinna för mig när jag var i sena 20-årsåldern att om jag inte hade bilden helt klar för mig då så låg det antagligen i min natur att egentligen inte kämpa för att hitta “min nisch” och att det i sin tur faktiskt är en aktningsvärd nisch.

Det handlar snarare om det där jag vet jag händer med oss när vi blir äldre — vi lever ganska mycket i det förflutna. Det kan handla om olika saker men det som formade oss under vår uppväxt finns där på gott och ont. Det har gjort oss till rätt okej människor, känner vi, och blir därför inte sällan lite oroliga när nya generationer har helt andra förutsättningar. Hur ska de lära sig det vi kan om de inte lever som vi?

Jag har inte riktigt hamnat där själv ännu. Kanske för att jag inte har barn. Men det finns såklart andra saker som oroar mig, kanske i onödan. All förändring är inte av ondo, men det är inte nödvändigtvis gott heller. Förmågan att avgöra vilket som är vad och att ärligt kunna se sina egna motivationer bakom, är inte helt lätt. Nästan omöjligt.

Är det min personliga dröm och önskan om ett internet som utvecklas någorlunda fritt och kan leda till historiska förändringar i hur världen ser ut eller fungerar framöver, som styr över min rädsla för de som vill censurera oss? Finns det något belägg för att det ena hotas av det andra?

Med tanke på det närmast kompakta motstånd en del visar att förstå och verka på nätet, tvivlar jag ibland på mina egna ögon och förmåga att dra rätt slutsatser. Det är ju trots allt ett genomgående tema i mitt liv — det jag vet och kan har jag lärt mig. Dels från nära och kära, dels från fullständigt främmande människor som fört en övertygande argumentation, från böcker, tv-program, diskussioner…

Att sluta lyssna plötsligt, krockar med min naturliga inställning att ta intryck. Även om jag med åren fått tillräckligt med information och erfarenhet för att inse att vissa saker har jag lite på fötterna för att kunna säga att jag avgjort vet vad det handlar om. Kanske hänger det ihop med min obeslutsamhet om vad jag vill bli när jag blir stor.

Jag har inte växt upp med internet, men jag har definitivt växt med internet. Förhoppningsvis kommer jag inte glömma bort det och låta kommande generationer få experimentera i lugn och ro. Krisar något vill jag kunna vara den som stöttar och uppmuntrar istället för att luta mig mot ett “det här var jag rädd för”.

Om några år fyller jag femtio och jag står med en fot i vardera värld. Jag tror att tanken dyker upp för att jag nånstans inbillar mig att jag måste välja vilken jag tillhör. Det är en rätt otäck tanke.