Vi människor gillar ordning och reda. Hur “röriga” vi än är privat, går det inte att undvika att känna att man vill att andra ska vara tydliga och sorterbara. Vi kan inte hjälpa det. Det är en förutsättning för att förstå annat än det man har i sitt erfarenhetskapital själv, på gott och ont.

Jag har funderat på det mycket nu t.ex. när vi haft TSA-debaclet. Att jag följer det är för att jag behöver förstå varför det händer. Förstå var vi själva som land är på väg. Det handlar alltså inte om nån morbid “köra sakta förbi en olycka”-fenomen, eller att jag är åskådare till något som inte angår mig. Situationen innehåller frågeställningar jag och vi andra behöver fundera på.

Tjänstemännen på TSA försöker få lite ordning och reda på tillvaron. De letar inte vapen eller jagar terrorister, de lägger upp schemat för arbetsdagen. Det är det här mänskliga, det oundvikliga i att behöva sortera upp och effektivisera som gör att saker och ting halkar ner för den principiella nerförsbacken.

Johan Linander (C) tycker att det är lite för krångligt att hålla isär brott från brott, och anser därför att det är enklare om de flesta brott behandlas likriktat för att effektivisera hanteringen. Beatrice Ask (M) har varit inne på samma sak — fila på en massa rättssäkerhet för att effektivisera för rättsväsendet.

Det är liksom deras uppgifter. Det är deras jobb att förvalta. Det är deras oundvikliga och naturliga instinkt att städa upp, sortera och etikettera som slår igenom vilka principiella ställningstaganden de än gjort tidigare.

Har riksdagen beslutat att alla svenskar ska avlyssnas så är det inte några andra saker som gäller. Förutsättningen är att det ska fungera så optimalt som möjligt. Det säger sig självt, även om ett flertal politiker som försvarade FRA-lagarna lät påskina något annat, att det skulle finnas nånslags etik med i hanteringen.

Vi kan inte hjälpa att etiken flyger all världens väg; vi är som människor inte kapabla att göra annorlunda. Överlag tenderar vi att glömma bort “varför” till förmån för “jag administrerar” i vilket sammanhang vi än snackar om.

Visst finns det en och annan som exploaterar sådana här situationer och passar på att känna sig riktigt mysiga när de får dra ner brallorna på andra, idka makt och låta sig berusas av den helt lagligt.

Men de allra flesta är inte såna. De allra flesta vill mest bara ha lite ordning och reda, lite kontinuitet i tillvaron och inser inte riktigt vad det är för slags hörn vi målar in oss i när det handlar om auktoritära insatser.

Journalister, som traditionellt har en levande debatt sinsemellan “glömmer bort” att diskutera den idag i praktiken icke-existerande möjligheten att upprätt hålla den lagstadgade skyldigheten till källskydd. Med några lysande undantag.

Och jag personligen reagerar, tillsammans med andra, med att inse att lagarna om övervakning inte kommer att försvinna och försöker därmed hjälpa till att hitta andra vägar. Vägar som leder runt restriktionerna, eftersom den kunskapen behövs. Funderar på hur man kan bygga en lättfattlig och pedagogisk site kring hur man gör för att tala med en journalist anonymt. Hoppas att jag inte ska behöva, för nån annan redan börjat.

Lika naturligt som det varit hela tiden för kriminella att leta sig fram obemärkta har vi nu som folk börjat göra detsamma. Våra planer, hur vi bestämmer oss för att göra har andra förutsättningar än tidigare. Det behöver redas ut och sorteras även om det innebär att den personliga friheten behandlas som kriminellt per default.

Ordning och reda i allt som sagt. Vi kan inte hjälpa det.