Min postning från förrgår kanske är en liten ledtråd om vad jag känt inför den senaste wikileaks-läckan. Smått förvirrad och stundtals nästan fnissig över uppståendelsen, som jag faktiskt känt som det skulle kunna etiketteras gymnasiedrama emellanåt.

De texter som läckt och varit omskrivna, verkar mest vara skräddarskrivna för att försäkra om att bli lästa av chefer man rapporterar till. Nästan lite som, ptjaa, kvällspress och ett stort antal bloggar, om lite skämtsamhet tolereras… Handen på hjärtat, hur många tror att Putin, t.ex. har anledning att bli ledsen över att kallas alfa-hanne, när allt kommer omkring? Det mesta som kommit fram i och med läckorna var t.o.m känt sedan tidigare, berättade en analytiker på Godmorgon Sverige igår.

Inget har läckts utan att ha gåtts igenom. Allt som kan tänkas vara skadligt har rensats bort av några av de mest namnkunniga mediahus i hela världen. Ändå så fördöms det från olika håll, och det snackas t.o.m om hur Wikileaks inte är mindre än en terrororganisation, vilket knappast gör att jag får mindre associationer till smått hormonella reaktioner — när folk ba’ dööööööör… Ja, ni fattar.

Jag går omkring med en känsla av att om det liksom inte är värre än så här, varför i jösse namn har politiker ett sånt behov av att hålla saker hemliga? Visst är det avklätt med transparens, på sätt och vis, men som saker ser ut i dag har politiker skrämt upp oss alldeles i onödan. Att hålla hemligheter framstår vara viktigare än själva innehållet i den.

De bombastiska tonfallen som rasslar runt korrelerar helt enkelt inte riktigt till den information man läser om. Varken åt det ena eller andra hållet. Julian Assange framstår liksom inte som världens mest föredömliga typ heller, precis. Wikileaks är i längden inte Julian Assange upplever jag, emellertid. Det måste inte ens vara den organisationen i slutändan.

Jag oroar mig möjligen för att wikileaks ska råka skapa en trend där skvallerbetonat material är den enda formen av spridningsbar läcka, ska erkännas. Men kanske är det en slags brist i samhället som finns redan i stort; att det _behöver_ ta den vägen för att folk ska intressera sig? Det är ju ganska mycket idag som tar vägen via underhållning, om man säger och det har vi alla ett delansvar i.

Funktionen som wikileaks tillhandahåller är naturligtvis det som är det viktiga här. Det måste finnas möjligheter att läcka information — särskilt när våra makthavare är överdrivet hemlighetsfulla och alldeles för ofta av fel anledningar. Det spelar ingen roll vem som säger motsatsen, skafferier måste städas ur i sina gömmen innan saker börjar ruttna.

Nåväl, så småningom kanske jag får anledning att omvärdera mina intryck, men ännu så länge har jag mest bara kunnat dra en slutsats: om det här är något som skapar internationella kriser så är det våra ledare det är fel på, inte att någon läcker. Sen gillar jag dessutom det helt öppna samarbetet mellan tidningshus och wikileaks, såhär i en tid när grävande journalistik börjar bli alltmer sällsynt.

Slutligen måste jag erkänna att jag även gillar det faktum att inte hamnat i ett läge där jag upplever mig behöva “välja sida”. Det är en skaplig biprodukt av öppenhet som inte går av för hackor. För en hemlighet är ett maktövertag som försvinner så fort vi är upplysta och förklarar väl varför det är så viktigt för vissa att ha den rätten.

Jag tror exempelvis att det blir svårt för folk i längden att följa en ledare in i skyttegravarna när det visar sig handla om nåt så simpelt som fåfänga, oavsett principiell plattform. Det bombastiska kanske äntligen biter folk i sina egna rumpor till slut?

Jag hoppas lite på det faktiskt.