Det pågår en mycket spännande diskussion just nu som började med en artikel på Newsmill där Klara Tovhult skrev tillsammans med Johanna Drott, Tomas Kronvall  och Emil Isberg om medborgarlön. Artikeln fick ett debattsvar i Tommie Gran, som så många andra anser den tanken vara en utopi. Vilket inspirerade Johanna till detta lysande inlägg. Även Christian Engström slog ett slag för medborgarlön från sin blogg och Emil har utvecklat sina tankar i ett inlägg på sin.

Vi ska vara tacksamma för att vi har ett jobb och har hälsan, är en allmän inställning och det i sig borde faktiskt vara en varningklocka nånstans. Om det är tacksamhet vi ska känna röjer det att alla inte har det så förspänt. Frågan är om det verkligen är nåt att känna tacksamhet för?

Idag är det till och med politiskt korrekt att anse att folk är fuskare och lata. Det är en sida av vår samhällskultur som jag avskyr hjärtligt. Att behöva hjälp är detsamma idag som att underkasta sig en sorts bestraffning som kommer tillsammans med de lösningar som är avsedda att stödja.

Jag har länge ansett att medborgarlön är ett spår som behöver utforskas. Vi lever i ett samhälle där vi effektiviserar bort arbetstillfällen och eftersom det inte går att effektivisera bort människor med mindre än nödslakt, så finns där en diskrepans som måste tacklas på ett eller annat sätt.

Samhällskulturen idag försöker både äta kakan och ha den kvar. En matematik som inte går ihop, där efterfrågan överstiger utbud, kan inte förklaras av att folk är lata. Lika lite går det att påstå att folk som står utan förvärvsarbete inte skulle kunna vara starka bidragare till samhället. Och är det förmätet att tänka sig att intellektuell utveckling är av godo, vilket jag inbillar mig att en sådan samhällskultur skulle tillåta?

Arbetsmarknaden är helt enkelt inte lika beroende av oss idag (om man bortser från behovet av att vi ska konsumera det som produceras). Men vi fostras fortfarande att tänka att vi är beroende av arbetsmarknaden, att vi inte har några möjligheter utan den. Det är en inkonsekvens i det här skiftet och det är hög tid att fundera på var vi ska ta i vägen nånstans.

Jag är inte så säker på att det måste vara så att ett lönearbete är det allena saliggörande här i världen även om jag själv gillar att jobba. Emellanåt luktar det dessutom självändamål att ha en fattig andel av folket som en slags nödproviant, av både samhällspsykologiska och ekonomiska skäl.

För några år sedan försökte jag skriva ner mina tankar kring detta och möttes av ganska stor misstänksamhet och i något fall ren ilska. Men är det verkligen dumt att fundera på hur vi skulle kunna utvecklas mot ett samhälle där vi klarar oss, trots förändringarna vi ser?

Jag hoppas att den här debatten fortsätter att rulla på. Vi befinner oss mitt i skiftet och ibland är det svårt att se ordentligt. Men det skadar inte att fundera på såna här saker även om en del reagerar våldsamt.