De överdrivna reaktionerna kring Wikileaks har eskalerat till vansinniga proportioner.

Avstängda postlådor — ja, alltså, inte mailkonton utan en riktig, du vet, en sån där som används till snigelpost. En människa förhindras alltså från att få post.

Mastercard och Visa som hänvisar (liksom Paypal) till brott mot ospecificerade lagar som anledning till avstängda konton. Såklart, ingen vet riktigt vilka lagar det skulle ens kunna röra sig om, eftersom det finns inga sådana lagar egentligen, om jag fattat saken rätt?

Twitter, som vad det verkar(?) mörkar att folk är intresserade i ämnet och vill inte visa att vi pratar om det i sina trendinglistor. Vem vet, med tanke på att staten i USA varnar studenter för att prata om Wikileaks för att inte äventyra framtida anställningar, så kanske det är i all välmening. (ja, jag är lite sarkastisk.)

Och så det där med journalister då, som agerar minst sagt oväntat i dessa märkvärdiga tider och ifrågasätter det fria ordet.

För ett tag sedan kunde vi läsa om svenskarna som fick sina konton frysta av banken. Eftersom de misstänktes för terrorism. Det var ett ganska stort nyhetspådrag, men det angick oss egentligen inte — de var ju muslimer och dessutom mörkhyade. Nånstans finns den där skillnaden, att man som svenne går relativt säker ändå. Och man vet ju inte, ingen rök utan eld eller nåt. Rent mjöl i påsen var det.

Visst var vi några stycken som sa saker som “men när det drabbar mig?”, men helt ärligt inser jag nu att jag nog egentligen inte trodde på det själv. Den slutsatsen drar jag av min reaktion idag på alla maktdemonstrationer som tagits till för att tysta Wikileaks.

Jag är rädd nu, riktigt rädd.

Jag sitter och funderar på om det möjligen är så att makthavarna har blivit så avtrubbade i hanteringen av de där som vi aldrig riktigt kände gemenskap med och därför aldrig sa ifrån ordentligt. Att de inte riktigt märker att de framstår som Pol pot-wannabees i dagsläget. Gudarna ska veta att jag själv, trots tämligen stort intresse för frågorna, knappt ens tillåtit mig att se det.

fascismposterDet har kanske pågått så länge och så ohämmat att de inte riktigt kopplar hur galna de framstår? En galenskap som inte känns särskilt proportionell nånstans över huvud taget.

Makthavares vardag kanske ser ut så här? I alla fall har samtliga — som uttalat sig om dödsstraff, fryser pengar, anser att yttrandefrihet är farligt osv — helt och hållet glömt bort alla demokratiska principer.

Vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Kanske hjälper det att bojkotta Visa. Och Mastercard. Och Twitter. Välja ett liv i arbetslöshet… Kommer min bank berätta att mitt lån till lägenheten måste betalas pronto? Blir valet att sitta inspärrad i den närmaste framtiden, för uppvigling? Gränsen har tänjts intill bristning och makthavarna verkar anse att det är helt i sin ordning.

Och jag tänker dessutom på hur historiska bottennapp av det här slaget plötsligt framstår som så enkla i jämförelse. Det har funnits EN galen despot, en massmördare, en diktator, vars frånfälle gjort världen lite bättre. Det finns ingen Darth Vader att peka ut och säga “det beror på den här maktfullkomliga ledaren”. Kanske var det så då också, kanske syntes det inte då heller, jag vet inte?

Det jag ser är ett masstryck från marknaden, finansvärlden, journalistkåren och folkvalda representanter. Hur bekämpar man det? Måste vi verkligen gå hela vägen av förtryck och misär innan vi landar på fötterna igen?

Idag räcker det med att väcka maktens misshag för att bli kallad terrorist. Det var nog inte det folk, i trygghetens namn, gick med på att fila ner sina rättigheter för. Idag är mitt mjöl smutsigt för att jag värnar om demokrati och yttrandefrihet.

Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå så här fort. Jag hade hellre fortsatt ropa “kejsaren har inga kläder” istället för att sitta här och fundera över om jag ska lägga ner att opinionsbilda.