En sak som jag får höra rätt ofta, och är himla glad över, är att jag är en sansad röst i debatten. Jag tänker ibland att det beror på att jag har fått så många aha-upplevelser i livet att det är ganska svårt att vara tvärsäker. Visst kan jag ibland bli lite irriterad på mitt “å ena sidan, å andra sidan” men i längden har det hjälpt mig att förstå saker — inte minst att det inte går att förstå allt här i världen.

Men trots att det är en egenskap jag är nöjd med, saknar jag ibland det där med att få explodera i onyanserade invektiv, hålla mig med svepande generaliseringar och hata lite rent allmänt sådär. Jag har ju de där känslorna också, även om jag inte släpper fram det på bloggen särskilt ofta.

Det är lite som att jag ser det som en skyldighet att inte skita i att det finns nyanser och en begränsning när jag vill signalera att jag känner mig trampad på. Allt det här har jag tänkte jättemycket på när jag sett många olika exempel på kvinnohat — där flera till och med kallar det för ett krig. Ett krig som tydligen jag dragit igång i egenskap av kvinna. Men mitt behov av att slänga upp en riktigt arg drapa blev oväntat förhindrad idag.

Det är ingen lögn att både män och kvinnor behandlas illa pga sitt kön. Det är lite spännande — eller egentligen är väl patetiskt ett bättre ord — att den sanningen alltid ifrågasätts utifrån det upplevda motstående perspektivet. Jag skriver upplevda, eftersom det egentligen i sak inte finns nån motsättning. Men ändå landar ofta debatten där:

Vem har rätt att beklaga sig över att olika sorters sexistiska ovanor existerar och till och med frodas i samhället?

Kvinnor ska fan inte gnälla för män har det minsann jobbigt också. Män ska inte gnälla för de har övertaget. Kvinnor och män som debatterar ämnet utpekas som lögnare för att andra inte inser att en världsbild inte är samma för alla. Vissa tror till och med att defamera andra är ett steg i rätt riktning mot att krossa feminism eller patriarkat. Andra påstår att lite måste man allt tåla och brukar sällan utveckla eller ha nån empati kring vari det “lilla” består.

Intressant nog så har Wikileaks gett kvinnohatet ett ansikte — en ironi som jag bara inte kan komma över. Här diskuterar vi allvarliga saker som rättigheter för alla människor, yttrandefrihet, rättssäkerhet och mer transparenta politiker. Informationskriget innebär plötsligt att välja sida med de som anser att jag som kvinna inte är tillförlitlig.

Det handlar om det som påstås i fallet med Julian Assange. Hur tjejerna lurat honom, hur dumma i huvudet tjejer är som inte fattar vad de gör. Hur oviktig den där känslan av att nånting inte är rätt, när man de facto gått med på att ha sex. Som om det är en kontraktsskrivning och lite jävla ordning på torpet får det väl vara.

Hur det framstår som att vi ska avskriva våra liv och vår integritet för att vi sagt ja till sex. Och hur hopplöst det är att försöka förklara att det i förlängningen är sexualfientligt eftersom det innebär att det är enklast att säga nej rakt av då, efter några bittra lärdomar av att behöva “tåla lite”.

Som sagt — inte ett problem som endast kvinnor drabbas av. Killar som måste hålla god min när tanter blir klängiga. Killar som inte minst måste agera ifrån deras perspektiv som de inte alltid känner sig bekväma med. Rädslan att bli lurade eller beskyllda för våldtäkt rent av. Att dra på en massa dåligt samvete, för något ospecificerat som de inte riktigt greppar men vill försöka ta hänsyn till.

Mymlan tipsade om taggen #prataomdet på twitter, en följd av Johanna Koljonen (@jocxy) som öppnade sig och berättade om sin historia och uppmanade andra att prata om det. Under den taggen kan både män och kvinnor som inte vågat säga något eller känt sig tvingade till något, berätta om sina upplevelser. Det är både vackert och gräsligt och ett sätt att döda lite hjärnspöken för de som hågar. Ingen ska behöva känna sig tvingad att delta, det vore sannerligen emot själva syftet. Känsla av tvång är nåt som vi inte sällan tar på oss själva och växer till såna proportioner att de blir avgörande för vår livskvalitet.

Det handlar inte så mycket om vems fel det är, utan hur vi ska göra för att lösa problemet. Att prata om det upplever åtminstone jag som en ganska bra början. Det är inte en tävling om vem som har det värst eller vem det är mer synd om. Att eftersträva förståelse är ingen dum grej faktiskt.