Mjahaja — det finns tydligen en koppling mellan dataspel och bristen på empati enligt några tunga(!) hjärn- och beteendeforskare. Jag vill såklart inte avskriva möjligheten om det är så att nån slags förändring behövs för att hjälpa mina medmänniskor.

Men erkänner att jag inte riiiiktigt kan ta artikeln på allvar. Jag känner inte nåt större behov att försvara spel som går ut på att “lemlästa och mörda”, kan inte se underhållningsvärdet i det alls, erkänningsvis. På den generella beskrivningen doftar det dock lite lite väl mycket “kanske” för att acceptera budskapet.

Sen undrar jag, köper föräldrar verkligen den sortens spel till sina ungar (eller låter dem spela såna)? Om det är så är det kanske det som sker bakom pannloben hos de vuxna som borde granskas lite noggrannare, tänker jag så smått. För jag förutsätter att just den typen av våld som nämns inte är barntillåten.

Ironiskt nog väcker artikeln oerhört mycket empati hos mig för föräldrarskapets ständiga dåliga samvete. Visst, om nu tanken är att försöka ingjuta behovet av att uppfostra kommande generationer att inte tappa empati så är det väl nån slags god anledning bakom. Jag hoppas inte att den poängen går förlorad för de som behöver förstå det. Risken är väl dock att man hamnar på lite avvägar med den där sortens redovisning av forskning.

Den här föreläsningen tyckte jag i alla fall var ganska intressant när det handlar om just forskning kring vår empatiska utveckling och hur hjärnan är inställd på empati och hur det kan leda till förändrade perspektiv och mer emptatiska civilisationer: