Känner att jag behöver lyfta en kommentarsväxling från det här inlägget:

Ivan skriver:

Måste säga att #prataomdet lämnar en väldigt unken smak i munnen. Trots att kampanjen är otroligt välorkestrerad och har haft stor draghjälp från gammelmedia ända från början, så har den presenterats som en gräsrotsrörelse. Många mer eller mindre sårbara människor har lockats att deltaga och avslöja väldigt känslig information om sig själva. Information som nu lever kvar på nätet.

Organisatörerna säger själva att kampanjen inte handlar om Julian Assange, men hans namn förekommer flitigt i samtalet och The Guardian skriver att kampanjen has been started online by Swedish women to defend the accusers. Om The Guardian har rätt så får man hoppas att alla intet anande deltagare känner sig okej att bli exploaterade i det syftet.

Inser att jag skrivit näst sista paragrafen lite slarvigt, om att inte känna tvång om att delta i #prataomdet, går att läsa lite annorlunda än jag menade. Anna Troberg tacklar det bra i sitt inlägg. Jag menar alltså att människor ska ta det i sin takt och inte känna nåt tvång åt nåt håll.

Ivan; satt och funderade på det där igår efter att ryktena om att Johanna Koljonen är kompis med Anna Ardin dragit igång. Fick ganska många tankespår, dels om hur hon naturligtvis kunnat prata om det hur mycket som helst, hade inte folk hängt på eller känt ett behov så hade det inte blivit mer än att hon snackade för sig själv. Det är per definition gräsrot, det går inte att komma ifrån. Tycker den här föreläsningen är ganska talande just när det gäller hur man kan dra igång en rörelse — lite humor, men ganska sann ändå: Leadership lessons from Dancing Guy

Ett annat tankespår är hur precis samma misstänksamhet mot initiativtagare exploderat mot ledare i rörelser jag engagerat mig i och blivit anklagad för att vara dum som tillåter mig lieras i; Wikileaks, t.ex. Piratpartiet inte minst.

Det är inte minst ganska intressant att fundera på det där med “politikerförakt” i det här också. Vi förväntar oss rätt mycket av politiker, men typ nästan aldrig att de ska vara eller är människor. Andra regler dras igång på nån slags automatik så fort en person ses i ledarställning. De får inte göra fel för maktstrukturen gör att det blir så mycket värre än om jag gör fel. På riktigt alltså, det är verkligen så att med maktverktyg i händerna så finns det oerhört få människor som passar in i förväntningen och samtidigt är “människa”.

Jag läser antagligen raden om “defend the accusers” annorlunda än du gör. Man måste få anmäla ett brott. Även om det är inbillat, för att hårdra det. Polisväsende och åklagarmyndighet behöver naturligtvis inte göra nåt av det, men jag upplever det som en rättighet att få anmäla vad man upplever som fel begångna mot sig själv. Dessutom försvarar jag inte bara människors rätt att få anmäla ett brott, jag försvarar människors rätt att få göra det utan reprissalier. Varken Assange eller Ardin förtjänar förföljelse på den måten, och det har jag vidhållit hela vägen.

Lägg märke till att massor av ilska har riktats mot kvinnor i största allmänhet för att de (undervägs då ingen egentligen vetat vad som hänt) haft synpunkter på om huruvida kvinnor ska få lov att ångra sig. Ungefär här, har det uppstått ett bispår som inte har ett dugg med Assange att göra, utan vissa verbala människors attityd mot kvinnor att göra.

Överlag används Ardin och Assange som verktyg av olika intressen och har använts som det hela vägen — det har varit unket från början till slut, Ivan.