En gång i tiden var jag med i Stockholm Carnival Club — vi byggde karnivalskostymer Trinidad-style, och anordnade till och med Stockholms Vattenfestivals avslutande karneval några år. Det var en fantastiskt rolig tid med många limångefyllda nätter och deadlines som uppnåddes med nöd och näppe.

Volontärerna som engagerade sig tjänade såklart inte en spänn på detta, även om föreningen ibland fick in lite pengar på att bli anlitade till olika jippon. Det var pengar som vi sen vände och vred för att räcka till material och bensin på våra turer runt i Europa. Musiken hade vi tagit med oss från våra resor till Västindien och var en oslagbar ambassadör — och nej vi betalade inga avgifter för den, det hade vi aldrig haft råd med.

Vi har alltid varit en smula tillknäppta i det här landet, de flesta som var engagerade hade under nån period varit i Västindien och vågade därför. Men vi har å andra sidan alltid tyckt att åtminstone våra ungar ska få uppleva spontandans och sång.

En sak som jag märkte när vi var ute och dansade på gator och torg; vuxna uppmuntrade ofta sina barn att vara med, men stannade själva kvar i kanten och tittade på. Det kändes lite synd nästan, att det var så. Att delta hur som helst är inte alls självklart för oss vuxna, även om vi önskar våra barn få uppleva det.

Jag blir påmind om det där när jag läser om beslutet att införa avgift på tyska dagis för att barn ska få sjunga vissa sånger. Det är så cyniskt och kallhamrat och jag blir så himla ledsen, men är nästan ett oundvikligt steg i den kampanj som mer eller mindre obehindrat pågått alldeles för länge.

Frågan är om det inte är dags att lämna kanten och delta nu.