Ibland är timingen på saker nästan läskig.

Jag satt nämligen och funderade på om jag skulle publicera ett inlägg om Volvos beslut att sparka (visserligen inhyrda) personalare pga vad de skrivit på Facebook om arbetsplatsen. Jag upplever att jag har något att tillföra, men riskerar å andra sidan att framstå som en “omöjlig person” som har åsikter om allt möjligt och därmed svår att ha med att göra, särskilt professionellt.

Jag har bestämt mig för att dra mitt redan färdigskrivna svar för min chef och se vad han tycker. Något jag aldrig gjort tidigare, men min röda tråd hamnade för mycket i gråzonen mellan mitt arbete och min närvaro online. Både mitt arbete och vad jag gör online har sakta men säkert rört sig in på varandras marker så det börjar bli allt viktigare att ha färdiga planer för hur jag ska tackla det.

Så dyker det här mailet upp i min inkorg:

Vill börja med att tacka för dina läsvärda och inspirerande blogginlägg! (det var bland annat din blogg som fick mig att gå med i PP för många år sedan). Jag har just bestämt mig för att även engagera mig i ett till parti (Bards liberaldemokraterna) och slogs av ett gammalt dilemma när jag höll på att regga mig på deras forum, nämligen hur jag ska hantera anonymitet och offentlighet. Jag tänker mig att det är något även du kanske funderat över genom åren eller har diskuterat med folk, med tanke på att du är så aktiv på nätet och samtidigt är öppen med vem du är.

Aktiverar man sig i ett parti känns det rimligt att folk ska veta vem man är. Särskilt om man börjar möta folk afk. Samtidigt kan man (som jag) ha åsikter på sin blogg som kan vara kontroversiella för framtida arbetsgivare och man vill kanske inte att ens åsikter och funderingar ska visas för var och en som googlar på en. Lite som att lägga ut nakenbilder på sig själv. Samtidigt så känns det iaf konstigt för mig om man t.ex anonymt kommenterar bloggposter hos folk som man är bekant med afk men som inte vem man är, från sin egen blogg. Eller skriver i deras kommentarsfält.

I PP har jag varit småaktiv, stått i valstuga, deltagit i brädspelskvällar och lite sådant. En av anledningarna till att jag inte aktiverat mig mer är att jag känt av denna “dubbelhet” vilket gjort att jag varken bloggat eller engagerat mig så mycket som jag egentligen velat. Å ena sidan vill jag vara så öppen som möjligt och å andra sidan vill jag värna om min integritet eftersom vartenda ord man skriver med eget namn på nätet är sökbart för alla för all framtid. Har du några råd? Finns det något sätt anonymitet och offentlighet kan samexistera utan det “skär sig”?

~D

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag önskar att jag valt att vara anonym online. Krascherna mellan nätliv och arbetsliv är alldeles för många och för onödiga, för att man inte ska känna så emellanåt. Ja, alla de där sakerna och fler, tänker jag på. Ofta. Precis de här funderingarna snurrar runt hela tiden för ganska många, inbillar jag mig och det är inte enkla frågeställningar precis.

Det går inte att veta vad det är som kan användas “mot” en längre ner i livet. Det borde vara tryggt att diskutera online och delta i samhällsdebatten inte minst. Det borde vara helt självklart att man ska kunna engagera sig i frågeställningar utan att riskera repressalier i vardagen i form av minskade möjligheter till framtida anställning. Men några sådana garantier finns såklart inte, vars betydelse underskattas ständigt när just anonymitet online debatteras.

Många anmärker på att man kan gömma sig som anonym och därför inte känner sig tvingad att följa vissa sociala regler som vi faktiskt behöver för ett fungerande samhälle. Det är ju helt sant, men å andra sidan blir ju då frågan hur pass fungerande ett samhälle är när man inte heller riktigt kan vara sig själv.

I det inbegriper jag naturligtvis inte psykotiskt eller dylikt skadligt beteende, utan simpla saker som att ha en åsikt för att påverka folkvalda politiker, eller bara rent allmänt få vara den man är, skoja till det lite. Kanske inte behöva vara så noggrann precis hela tiden med vad man säger och att det finns utrymme för förståelse och ursäkter.

Det jag gör nu, precis i detta ögonblick, kan teoretiskt sett vara riskabelt längre fram i livet. Att kalla de som skriver anonymt för fega är att inte riktigt acceptera att de sociala reglerna gör det väldigt svårt för envar att delta hur som helst. Jag erkänner det, samtidigt som jag hemskt gärna vill uppmuntra att fler deltar och påverkar. Att göra det här är fantastiskt roligt och givande även om det låter frustrerat ibland.

Själv försöker jag ha en disciplin av att undvika att fokusera på det sämsta hos människor. Ofta genom att försöka se min egna plats i tillvaron och vara lyhörd för hur mitt beteende kan påverka andra. Jag hoppas att det räcker en bit för att slippa ställas till svars för att ha haft en åsikt, genom att ta ansvar, inte bara för vad jag skriver utan även för min egna plats i tillvaron. Jag försöker helt enkelt pytsa ut det jag själv önskar bli se och hoppas på det bästa.

Nej, det finns nog inte nån allmän regel för nån bra samexistens mellan anonymitet och offentlighet. Det är helt upp till dig själv att göra den avvägningen. Med anonymitet riskerar du inget men påverkar å andra sidan sannolikt inte heller i nån större utsträckning. Med offentlighet påverkar du mer och även om det i teorin innebär en risk så är det i längden som sagt oerhört givande den dag man känner att man faktiskt är med och gör avtryck.

Jag tänker att ju fler vi är som ger oss in i det, desto mer växer förståelsen för det och rädslan minskar. Vi accepterar lättare saker från andra när vi känner igen oss i det. Vi måste lämna utrymme för varandra för att kunna röra oss själva, det är en fundamentalt viktig detalj i hela det här. En samhällsvinst som vida överstiger det personliga risktagandet som ändå är min grundläggande tanke nånstans som håller på med det här.

Nu drog jag iväg rejält i mina funderingar, som sagt timingen var ju väldigt “karmaesque”… Du måste helt enkelt utgå från dig själv, fundera över vad du orkar med och vad du själv kan göra för att undvika eventuella problem framöver. Du kanske inte ska börja med att ge folk verbala käftsmällar, t.ex, oavsett om du väljer att förhålla dig anonym eller inte! ;) Var framför allt ärlig, genuin, lyhörd och försök att respektera de du talar till (och om) så tror jag att när du känner det där att det klickar, att samtalet ger nåt, leder det dig rätt.