Ju mer jag vet, desto svårare är det att se guldkanter i tillvaron. Min mormor sa en gång, för en väldans massa år sedan, att hon önskade att hon var 18 igen. “Och vet det du vet idag?” fyllde jag på och hon tittade på mig med förfäran och sa “neeeej, fantastiskt att få vara 18 och inte veta ett jäkla skit”. Jag blev lite förvånad då, och även om jag förstod redan då, så förstår jag det idag på ett helt annat sätt.

Det är inte så att det var bättre förr, som många som börjar bli lite äldre tenderar att luta sig mot ibland. Vi hade helt enkelt mindre bagage att släpa på tidigare som individer och kunde hantera mot- och medgångar på ett bättre och, i brist på bättre formulering, mer oförstört sätt.

En gammal seriestrip med Hagbard Handfast illustrerade det där rätt fint också. Hagbard var besviken över hur små glass-strutarna var nu för tiden, och bakom honom kunde man se ett barn som flippade av glädje över den, i förhållandevis, gigantiska struten ungen fått i handen. Samma storlek på glassen, nya perspektiv eftersom man själv inte är samma person, gör att den känns annorlunda.

Det var inte bättre förr, det var jag som var bättre förr.