Sitter här och försöker få ordning på tankarna som dras igång av alla kontrasterande händelser runt om. Både här hemma och i världen.

Cecilia Malmström tycker att cyberbrottslighet motiverar att vi samarbetar med Nato. Internationella samarbeten är av princip inte en dum grej i polisiärt arbete — men militära samarbeten? Och dessutom militärt arbete mot kriminalitet? Jag kanske missar något här, men vi har som stat separerat polis och militär av goda anledningar — ska den principen luckras upp?

På cyberområdet har det fram till nu inte funnits en dialog mellan EU och Nato. Jag beklagar detta. Inträffar en attack kommer vi i många fall inte omedelbart att veta om det är ett land, en terroristorganisation eller organiserad brottslighet som ligger bakom – det finns många aktörer som kan ha ett intresse av att orsaka samma skada. Cyberhotet är både civilt och militärt och jag har därför initierat en dialog med Nato om hur vi kan samordna oss bättre.

De ytterligheter som våra svenska politiker börjar ta till i den, från deras sida till stora delar odefinierade, “kriminalitetens” namn måste ifrågasättas — särskilt när det handlar om en annan nations intressen än vår egna. (Som dessutom inte så lite grundar sig i att vissa marknadsledande aktörer ska få fri tillgång till våra plånböcker genom att bestämma var vi ska lägga våra pengar, no less.)

Vi har sen länge passerat det normala — en önskan om att hålla samhället relativt fritt från kriminalitet. Numer behandlas alla människor som de vore kriminella, när måttstickan är tidigare grundläggande principer. Att flytta över till ett militärt intresse är kanske ett naturligt steg att ta för vår regering, men ett onaturligt steg för ett demokratiskt fungerande samhälle.

Samtidigt ser vi en händelsekedja i arabstater idag, där människor har gått ut på gatorna och kräver demokrati och rättvisa. Jag kan inte låta bli att tänka på att det handlar om länder som så länge fått stå som orsak till att länder i väst ökat omfattning i övervakning och repressiva lagar.

Nånting händer här och nu, det är stort, det är omfattande. Den svenska regeringen drar allt längre in i extremismens tankespår medan länder som under årtionden levt under kontrollerande förtryck börjat slå sig fria.

Nånting luktar skämt, och det är inte av den skrattretande varianten.