När jag såg dokumentären “100 dagar” så slogs jag som vanligt av hur begränsade våra verktyg är när vi är missnöjda med saker. De som har problem med SD har samma sorts uttryckssätt som SD använder mot invandrare. Det har alltid varit såhär, vi har bara en tonskala att spela på.

Där är det tydliga motsättningar, och det går ju rimligtvis inte att hålla klaffen om sin motvilja, hela poängen är ju att visa på att det finns annat att välja på, även om försäljning alltid sker på ungefär samma sätt.

Jag har själv blivit kallad för troll nån gång, för att jag intagit en motsatt synpunkt mot någon. De flesta har nog råkat ut för det i diskussioner som hettat till. Jag tycker t.ex. att det är oerhört pinsamt att folk blir utpekade som troll under Rick Falkvinges inlägg om “blue fire” som han kallar det, intern kritik som han inte uppfattat som konstruktiv.

Många gånger har jag funderat över när kritik är konstruktiv. Själva tonen på samtalet? Känslan, den där som gör att man upplever det som att man strävar åt samma håll i alla fall? Nåt som jag själv har svårt att definiera är naturligtvis svårt att lägga ansvar för hos andra.

När jag dessutom läste Birros krönika om flickan i rullstolen tänkte jag återigen på hur begränsade våra verktyg är. Han beskriver något abstrakt, han känner sig lurad men berättar inte riktigt vad det är som gör att han känner sig hotad. Folk reagerar på texten, upplever den som rasistisk till och med, och han förstår inte alls varför.

Nej, hur vi hanterar kritik handlar ofta om vår egen förmåga att plocka upp den. Det är ju lite fult, visar lite svaghet eller nåt, att vara mottaglig för nyanser när man offentligt går ut och förtäljer sin åsikt. Dels upplever sällan nån sig själv som “ond” och dels är det lätt att det går prestige i frågeställningar, det är ingen okänslig för.

Samma register alltså, som den som uppfattas som ett troll. Vem som är troll, vad som är rätt, är på ytan nästan omöjligt att definiera. Den som lägger upp en motstående åsikt eller har nån önskan om att förmedla nån slags nyans riskerar nästan alltid att bemötas illa.

Det här är så uppenbart och sker dagligen men ändå hittar vi inte ur de här onda cirklarna. Att alla ska hålla händerna och sjunga We shall overcome handlar det inte riktigt om här. Det jag funderar över är om folk alls märker att samma slags tonart sjungs om och om igen fast av olika körer? Finns det alternativ? Har vi vägar ut ur cirklarna, eller fyller de nåt slags behov som är viktigt och kanske behöver medvetandegöras för att öka förståelsen för att samtalen måste ta de här vägarna?

Jag vurmar en del för yttrandefrihet, en rättighet som ju per definition finns på gott och ont; det är ju för att folk ska få tycka annorlunda som den finns. Men å andra sidan så innebär ju ett högt uppskruvat tonläge att man defacto censurerar andras åsikter om stämningen gör att det känns obehagligt att säga det man har på hjärtat. Det kan handla om auktoriteter som är känsliga för kritik såväl som vanligt folk utan plattform som vevar där det finns utrymme.

Grundinställningen måste ändå vara nånstans att det är bra att folk visar sina färger, det är positivt att man kan säga ifrån, att det är sunt att det diskuteras runtomkring. Ja, en del kanske är taskiga, okänsliga eller missförstår och överreagerar — men det är inte dessa personer som kan bestämma vad som är okej att framföra i åsiktsformat.

Det är förbaske mig inte farligt att nån ifrågasätter ens egna budskap — det är inte farligt att fundera över sin egna insats, det är inte farligt att få veta mer om något man haft begränsad kunskap om. Och det är tammesjutton inte farligt att någon inte visste allt du visste, heller för de av er som lackar ur när nån missat nåt.

Vi får inte falla för frestelsen att avfärda dialogen för att det emellanåt varit jobbigt att försvara sin position. Det är vi själva som faller till föga och har brister då, många gånger, inte andra. Vi ska väl helst inte hjälpa till att ge censurivrarna vatten på sin kvarn.

Sticks and stones…