Jag har tagit upp det gamla citatet av Tjechov många gånger;

God uppfostran är inte att inte spilla sås på duken utan att inte märka när någon annan gör det.

På sätt och vis har man tappat sin uppfostran i den stund man anmärker på andras. Även om jag tycker att det är en rätt trevlig inställning, så tror jag inte att nån av oss lyckas leva upp till den här devisen riktigt. Vi opinionsbloggare, inte minst, är ju ganska bra på att peka finger. Det går väl att opinionsbilda mer eller mindre väluppfostrat men så har vi ju samtidigt problemet med att slätstruket knappast märks.

Alla kräver att bli lyssnade på, några kräver att få bli de som lyssnas på utan att bli ifrågasatta, ett antal upplever det som ett minsta-krav att stänga av dialogen såvida inte rätt saker sägs. Det tävlas om uppmärksamheten — men frågan är vilka det är som är villiga att ge den. Särskilt utan chans att få vara med och påverka själva.

Det intressanta är att det handlar nästan enbart om de som måste ställa om från att haft ett privilegium av att bli hörda till att ingå i ett samtal. Resten av oss har på olika naturliga sätt hittat in i olika sociala konstruktioner online, för vi satt inte fast innan. I motsats till populära myter om hatare online, letar sig de flesta till de platser där de trivs och attityden är utvecklande.

Jag tänker ibland att bara för att vi hittat in naturligt har vi varit för dåliga på att hjälpa de som är fastlåsta i andra former av kommunikation. Lite som att eftersom att vår talang är medfödd förstår vi inte problematiken när andra inte har det så förspänt, eller nåt.

Ta exempelvis hela diskussionen kring “gratiskulturen” online. Där uppfattar många som måste gå från ett sätt att idka affärsverksamhet till ett annat — att de måste chansa, slänga ut saker gratis för att sen blunda och hålla tummarna. Det kan ju rimligtvis inte upplevas som världens bästa grej, precis, och lockar nog inte så många som inte hittar in naturligt. Och det är självklart inte det diskussionen handlar om i själ och hjärta.

En sån grej är ett ganska bra exempel på hur dåliga några av oss är på att lösa “andras” problem, och hur de som har problemen måste lägga ner långt mer arbete och tanke själva. Idag handlar till och med mycket av det om att förhindra andra att ta den väg som öppnats för att de som haft det förspänt tidigare, saknar karta.

Men — även bland de som satsar upplever en del sig omkörda.

Nånting jag ofta stöter på när jag snackar sociala media med icke insatta — det där med att få upplever sig riktigt orka med att ingå i dialogen. De vill gärna utnyttja möjligheterna mediet ger men missar ofta den sociala biten. “Jag skriver, producerar, skapar, leder ett företag… Tiden finns inte, det går inte att lyssna på alla.”

Eftersom jag själv använder mig av verktygen sociala media bidrar med i vardagen, är det såklart jättesvårt att koppla, även om jag nånstans förstår. Att sålla, välja kanaler och läsa när jag själv vill läsa och ingå naturligt i dialogen är inte någon stor grej för mig.

Att bygga nätverk online är en baggis — för mig. Frågan är om jag då gör rätt när jag väl hjälper till. Visst måste jag försöka, men som sagt, ibland undrar jag om jag gör fel att tvinga på uppfostrande råd och tips när förutsättningen nånstans hos mig själv varit det naturliga.

Jocke Jardenberg tacklar i alla fall i sitt inlägg, som han skrev som reaktion på ett utspel från Expressen, flera av problematikens grunder i det som populärt kallas “näthat”. Han listar upp ett antal tänkvärda punkter, som jag verkligen hoppas går fram hos de som behöver veta. Han är inte ouppfostrad som påpekar det han gör, han är hjälpsam.

Ibland tänker jag att jag väntar gärna på de som ber mig göra det, så länge de inte tvingar mig att stå still för en obestämbar tid. Och slås varje gång av att den sortens tvång gillar nog ingen att känna. Frågan är hur man kommer runt det dilemmat — känslan av tvång, som många verkar få en släng av när det handlar om internet?