Blev tillsammans med Sofia, Brit och Jocke, intervjuad av Tobias Brandel via twitter. (Uppdat: så här blev artikeln) Det var en kul upplevelse. Extra roligt eftersom det blev lite ringar på vattnet och samtalet växte ut från själva intervjun och fler deltog. Ett utmärkt exempel på varför jag älskar sociala media även om nu ämnet underförstått handlade om “näthat“.

brandel

Min omedelbara reaktion var att tänka på att när jag problematiserar kring mediala insatser så blir vissa inom det skrået irriterade eller arga också. Särskilt om de upplever att jag missat något väsentligt. Ergo, en vanlig mänsklig reaktion, helt enkelt. Kanske kan vi se det som känslosam motreaktion av media när man inte vill ha kvar kommentarsfält under tidningsartiklar, rent av?

Sen satt jag och funderade efteråt hur konstigt det är att en plats blir huvudpersonen när olika händelser rapporteras om — och ofta varför jag personligen brukar bli lite less på rapporteringen när saker som är människorelaterade vrids till att handla om internet. Det är inte som att det är Örebros fel att nån mördat någon där, om ni fattar vad jag menar.

Men å andra sidan så kanske det finns där, nåt slags allmänmänskligt behov av att känna trygghet där man befinner sig. För ska jag vara ärligt (och det ska man ju) HAR jag skänkt Bjästaborna en medlidsam tanke eller två. Eller senast, Tommelilla som hamnade på kartan över “platser som säljer medialt pga eländiga händelser”.

Utzoomat blir kanske Sverige och svenskarna i sin tur mått för att man allt har det bra där man är. Icke-europeer tackar kanske sin lyckliga stjärna, och, ja, ni fattar.

När andra platser är eländiga ser den egna platsen lite bättre ut, eller nåt? Känns lite som jag snubblat över nåt jag borde tänkt på tidigare… *kliar sig i det filosofiska skägget* Så om man nu inte är en internetkramare av stora mått som jag personligen, så kanske ett slags behov fylls där som är vanligare än jag tänkt på tidigare…?

Å andra sidan befästs internet som en plats där människor möts, när det resonemanget dras igång. Kanske är det positivt nånstans ändå, att det gränslösa samhället online ändå ses som en plats fylld av människor, även om det nu handlar om att inte känna direkt gemenskap med dessa. Det är väl det där att jag känner att folk inte ska uppleva det som läskigt att besöka oss, men eftersom väldigt många är här redan så tar jag kanske oron för långt?

Och vips så landar jag i att det kanske är lite larvigt av mig att bli grinig när “näthat”-debatterna drar igång. Tusan också.