Jag följer händelserna i Egypten, sitter och uppdaterar sidor, följer livesändningar, klickar på länkar som dyker upp i twitter. Inser att när Hilary Clinton uttalar sig om situationen i Egypten är det inte hon som är historien — det är demonstranterna där. Hon och alla andra som vanligtvis har strålkastarljuset på sig blir bifigurer, nästan, även om det som sägs är viktigt och spelar roll ur ett världspolitiskt perspektiv.

Men här, vid mitt köksbord, är det demonstranterna som spelar huvudrollen. Och poliserna. Och militärerna som president Mubarak kallade in.

e3j6tb

Samtidigt som jag med spänning följt händelseutvecklingen i Egypten så såg jag liveutsändningen av den “andra” världspremiären av filmen Life in a day. Ett projekt av Ridley Scott, som är helt gjord av insända filmer från vanliga människor världen över. En jättestark upplevelse, som jag antagligen delade tillsammans med miljontals tittare på samma gång.

Noterade i mitt twitterflöde att många satt och tittade på På Spåret och kommenterade. Innan det var det handbollsmatch som engagerade. Allt det här gör vi, tillsammans, samtidigt. Helt ofattbart, häftigt, galet och helt enormt stort.

Jag tänker att jag borde känna mig liten, men det gör jag inte. Förklara det, den som kan.