Såg precis det senaste avsnittet av Greys Anatomy där twitter ingick i handlingen. Det var jättefint upplagt, en redig kärleksförklaring till och med, och jag tänkte att att nån gång framöver kommer det där avsnittet att vara ett sånt där urtypiskt nedslag i tiden.

Ni vet, när man ser ET och mamman som pratar i väggtelefonen med den långa sladden, eller en annan favvis, från 80-talet, Manhunter (filmen är mkt bättre än den länkade trailern), där huvudpersonen i en scen har rosa glansiga korta shorts och ett pastellfärgat linne. Historiska nedslag i min egna livstid alltså. En lite märklig tanke att ha, kanske, eftersom man ju normalt sett inte lägger märke till det som är “normalt” och ingår i vardagen. Jag reagerade verkligen inte på telefon eller shorts när det begav sig, ska kanske sägas.

Att jag tänkte så den här gången, beror kanske lite på att när man gör saker via internet är det inte samma verktyg som gäller hur länge som helst, tänker jag. Inte ovanligt att jag byter tjänster, “jo i och för sig sitter jag på twitter nu, om ett år kanske jag sitter på nåt annat och tycker att det är jätteskoj”.

Jag är van vid att att saker på internet blir “gamla” väldigt fort, det har alltid varit något av ett nomadliv. Jag tror till och med att jag argumenterat för det här på bloggen tidigare, hur just den mentaliteten gör det svårare att sätta stopp för utveckling.

Men, egentligen, så är nog spaningen att vi börjar få lite “institutioner” online på ett sätt som inte existerat tidigare.

Youtube borde egentligen ha fått flera konkurrenter, andra videotjänster. Suprnova är ett minne blott med ett gäng bittorrentsiter emellan fram tills idag, när The Pirate Bay tycks vara hushållsnamnet. Det borde ha dykt upp fler “contenders” under de här senaste åren. Facebook… ja, ni fattar var jag vill komma.

Antingen är det jag som blivit “institutionaliserad”. Eller så handlar det kanske om att ju mer hushållsbekanta såna här tjänster blir, desto större överlevnadskraft har de. Man använder inte en sökmotor, man googlar, till exempel. Marknaden finns online och då handlar det inte om att folk ska byta vanor hipp som happ. Dessutom så håller länkarna ihop tjänster och vanor på ett sätt jag inte riktigt tänkt på tidigare. Och när de väl hamnar i tv, radio och tidningar…

Inte för att jag vet var jag kan tänkas ta ivägen med den här spaningen, initialt känns det lite begränsande, lite nostalgiskt rent av. Nu finns det i och för sig andra videositer (med andra nischningar), och det finns andra bittorrent-siter, och Facebook har kanske en kommande konkurrent i Diaspora.

Det är inte som att det inte finns annat att välja, vilket är en styrka med nätsamhället. Saker jag inte ens kan drömma om sitter nån på nån kammare och uppfinner i detta ögonblick, säkert.

Men ändå, plötsligt känns nybyggarmentaliteten lite mindre, för att stora saker inte “går” att konkurrera med längre. Livslängden unnar jag helt klart de där entreprenörerna som jobbat så hårt. Och nån liten sida av mig myser, eftersom internet visst var fullt av möjligheter även om affärsmodellerna ser annorlunda ut.

Ambivalens, tror jag är ordet som bäst beskriver min känsla.

ps: Har ni förresten tänkt på vilka det är i er omgivning som har den gamla analoga ringsignalen på sina telefoner? ds.