En återkommande fråga  jag ställer mig. Jag snor Joakims kommentar och lägger upp den här som ett eget inlägg eftersom jag tycker att den är viktig att fundera på:

Strax före julen detonerade två sprängladdningar i Stockholms innerstad. Just den dagen var jag på besök hos mina föräldrar, som inte har vare sig dator eller internet. Jag hade ett modem med mig, men grejen är den att jag faktiskt inte använde det alls. Det var iaf ett kvartal sen jag sist träffat mina föräldrar; telefonkontakt är bra men AFK är bättre, typ.

Jag fick en känsla av panik då, när TV-nyheterna en morgon i samklang med papperstidningsartiklar gjorde det klart att terrorn dykt upp. Så, raskt in med modemet – inte helt utan en självisk tanke att “glänsa” lite kring “sociala medier”. Twitter borde veta, tänkte jag.

Fast ingen visste mer än vad som stått i tidningen.

CNN, ABC, BBC – alla var faktiskt minst lika andefattiga på INFORMATION. Så efter två timmar med nätuppkoppling visste jag precis lika mycket om vad som hänt, som vad som stått i papperstidningen.

Man ska inte överskatta sociala mediers makt. De består trots allt av människor, som i bästa fall befinner sig Där Det Händer Just När De Händer, som på Tahirtorget. Men inte ens det är sälvklart.

Eftersnacket är en sak, men sociala mediers “nyhetsrapportering” är beroende på lyckliga omständigheter.

Men det som förundra mig allra mest är hur vi gärna glömmer bort dem som inte kan eller har möjlighet och kunskap att använda sig av de verktyg vi, så många vi, tar för självklart. Det är inte bara en generationsfråga, utan också en kunskapsfråga. Jag, fast min kunskap om sociala medier och datorer i stor är tämligen basal, tillhör ändå en nätokrati i jämförelse med t ex mina föräldrar (vilka får förlita sig på “gammelmedia”) eller min bror, som helt enkelt inte äger samma nivå av kunskap som jag innehar.

Och jag är i det närmaste imbecill underklass i jämförelse med andra; min sambo t ex, eller nätets “gurus”. Någonstans i kommunikationen mellan De Som Kan och Resten uppstår en friktion, som … inte känns bra. Inte känns bra på något sätt.

Vad gör vi åt det?

Joakim Andersson

Det är inte en ny frågeställning men jag får inte känslan av att vi kommit särskilt nära ett svar. En grej som jag själv brukar ta upp är de äldre i samhället som är en ganska tydlig grupp av “personer som står utanför” det som händer. Det handlar i det fallet inte bara om att de har tillgång till datorer utan även kunskapen att kunna använda dem. Även Thomas vidrörde problematiken i en kommentar under ett annat av mina inlägg:

Det är en liten del som än så länge aktivt nyttjar nätet så som det potentiellt skulle kunna nyttjas. Ser man exempelvis till politiken så var det (om jag inte minns fel) cirkus 1% som engagerade sig på nätet inför förra valet och övrig info etc togs in via traditionella kommunikationskanaler.

Vi har även den dimension som rör “det nya klassamhället” i kombination med “det gamla klassamhället”. Detta sammantaget gör att jag reagerar på “vi” och “tillsammans”. Dessa begrepp är i nuvarande kontext alldeles för exkluderande för att kännas helt ok.

Jag har ingen aning vad man gör åt det här. Jag vet inte ens var man ska börja.